Ni är inte längre ett riktigt arbetarparti, S
Slutreplik från Jonas Thornell om varför utsatta röstar på SD
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2018-08-01
SLUTREPLIK. Filip Botström SSU:s ordförande hävdar att jag stödjer de rika i samhället om jag lägger min röst på SD. Det skulle alltså i högsta grad gynna många Socialdemokrater som blivit stenrika efter sin karriär i partiet; Göran Persson, Ulrika Mässing, Björn Rosengren, Anitra Steen med flera.
Med det sagt indikerar jag att även många av nutidens ledande Socialdemokrater lever långt från den verklighet som i dag är vardag för de flesta, särskilt medborgare med begränsad ekonomi.
Sverigedemokraterna säger att de vill förbättra för många socioekonomiskt utsatta i samhället och statistik över hur de har drivit frågor i Riksdagen vittnar om något annat än det du och andra kritiker av mitt debattinlägg (29/7-18) påstår.
De flesta kritiker av mitt inlägg verkar inte ha förstått det viktigaste budskapet med debattartikeln, psykologin bakom att fler utsatta män och kvinnor kommer att rösta på SD i valet. Vi är djupt besvikna över att Socialdemokraterna inte längre är ett arbetarparti och det naturliga valet för ekonomiskt svaga i samhället.
Det ni Socialdemokrater verkligen bör fråga er själva och era ledande politiker är:
Varför har situationen blivit som den har blivit i Sverige; varför ni har ni rasat så mycket som ni gjort under se senaste åren? Och varför har Sverigedemokraterna ökat så mycket som de gjort?
Jag har åtminstone delar av svaren och vill ännu en gång klargöra det viktigaste:
Socialdemokraterna har de senaste åren fört en absurd, otidsenliga arbetsmarknadspolitik där man skapar konstgjorda låtsasarbeten för de män och kvinnor som inte marknaden vill ha. Många som tvingats deltaga i sådana projekt har bevisligen kommit att drabbas av psykisk ohälsa, just på grund av att det tär på människans krafter att ha med handläggare och utredare på Arbetsförmedlingen att göra.
Arbetsmarknadspolitiken borde integreras med miljöpolitiken; att man lärde sig att se mer positivt på arbetslöshet. Den är nämligen en indikation på att det går bra för samhället, att ny teknik ersätter tråkiga jobb.
Den som inte arbetar borde saluteras, bli erkänd för att han/hon gör en bra samhällsinsats. Den som inte arbetar sliter mindre på vår miljö, genom att inte behöva köra bil och upprätthålla en hög konsumtionsnivå.
Den som inte arbetar kan dessutom vila och sova mer vilket förebygger psykisk ohälsa!
Jonas Thornell, f.d. högskolelärare i psykologi vid polis- och vårdutbildningar, numera frilansande kulturarbetare.
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.