Nej, svensk asylpolitik är inte alls feministisk
42 kvinnor som flytt till Sverige: Fruar och barn behandlas som männens bagage
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2017-12-09
DEBATT. Den svenska regeringen kallar sig för världens första feministiska regering. Enligt regeringen ”utgör fokus på jämställdhet en grundläggande målsättning som ska genomsyra regeringens verksamhet i nationellt såväl som internationellt arbete”. Vi anser att regeringens många politiska beslut, i synnerhet gällande asyl- och migrationspolitiken, strider mot denna ambition.
Vi som står bakom detta upprop med krav på en feministisk migrationspolitik och amnesti för de utvisningshotade afghanska asylsökande, är feminister med erfarenhet av flykt till Sverige från olika delar av världen sedan 70-talet.
Berikade och berörda av egna personliga erfarenheter av flykt, har vi även i våra olika samhällsroller följt kvinnors, barns och mäns livsöden under asylprocesser. Vi har läst asylbeslut och följt flera asylsökande i deras asylprocess. Genom våra kontakter har vi bevittnat hur asylprövningar alltjämt brister, främst ur ett genusperspektiv.
Detta trots många rapporter och vägledande dokument som pekar på betydelsen av en genusmedveten asylprövning.
Dagens asylprocess påminner oss ofta om våra egna tidigare erfarenheter och möten med polisen och Migrationsverket.
Exempelvis osynliggörs och diskvalificeras många kvinnors asylskäl än i dag under asylprocessen genom att de behandlas som sina mäns medföljande bagage.
Därtill tas liten hänsyn till asylsökande kvinnors, och även unga pojkars, önskemål om kön på offentliga biträden, tolkar och beslutsfattare, vilket ofta påverkar asylprocesser grundligt. En genusblind asylpolitik påverkar självklart inte bara kvinnor utan medför också en syn på maskulinitet som liktydig med styrka, självständighet och ansvarstagande. Det har till exempel fått konsekvenser för många unga män från Afghanistan som (bland annat utifrån otillförlitliga medicinska utredningar) bedömts ha fyllt 18 och därmed förutsätts kunna klara sig på egen hand.
Utifrån våra erfarenheter och vår feministiska förståelse av krig, konflikt, flykt och migration ifrågasätter vi asylprövningens kvalitet och därmed bland annat Migrationsverkets och domstolarnas genusblinda förståelse av våld och säkerhet och därmed bedömningen av Afghanistan som en säker plats.
Vi anser att en feministisk asylpolitik grundar sig på en intersektionell tids- och platsspecifik analys av krig och konflikter med syfte att identifiera behovet av skydd. När det gäller situationen i Afghanistan visar rapporter att civilbefolkningen, och i högsta grad kvinnor och barn, under flera decennier varit utsatta för ofattbart våld. Dessutom som rättslös migrant i Iran har hundratals unga afghanska män tvingats att strida i iranska milisgrupper till stöd för regimen i Syrien.
Trots alarmerande uppgifter om eskalerande våld och terror i Afghanistan fortsätter den svenska regeringen att utvisa unga asylsökande afghaner, med utgångspunkt i en verklighetsfrånvänd bedömning av Afghanistan som ett säkert land. Med stöd i Amnesty internationals senaste rapport och slutsats om att utvisningar strider mot principen om non-refoulement, anser vi att Afghanistan inte är en säker plats för någon.
Vi välkomnar regeringens nya förslag som kan ge en ny möjlighet till uppehållstillstånd till en del av de utvisningshotade ensamkommande ungdomarna, men vi tolkar förslaget som kompensation för bristerna i asylprocessen. Förslaget omfattar inte alla med asylskäl. Den svenska regeringen och Migrationsverket fortsätter att bedöma Afghanistan som en säker plats. Dessutom leder fördröjt beslut om permanent uppehållstillsånd till ytterligare mänskligt lidande och sociala misär.
Den svenska regeringen och Migrationsverket har valt att tolka grunder för asyl utifrån en realpolitisk förståelse av vad krig, konflikt, säkerhet och fara för liv betyder. Realpolitiken utgår från krigets omedelbara slagfält och dess offer. Bedömningen utgår inte från vad krig, kortsiktigt och långsiktigt, gör med människor och samhällen.
Kvinnor, barn och unga betalar ofta det högsta priset. Om regeringen ska vara trovärdig i sitt feministiska ställningstagande måste asylpolitiken vara feministisk.
Maryam Adjam, fil dr i etnolog
Beth Ahlberg, professor i internationell hälsa
Fereshteh Ahmadi, professor i sociologi
Sharareh Akhavan, docent i folkhälsovetenskap
Aida Al Akrawi, samordnare på Fryshuset
Marian Alvarado, lärare
Farnaz Arbabi, regissör och konstnärlig ledare Unga Klara
Parvin Ardalan, journalist och kvinnorättsaktivist
Arazo Arif, poet
Delvin Asran, författare
Fatuma Awil, socialarbetare och pedagog
Mamak Babak Rad, ubildingsutvecklare
Zahra Bayati, lektor i pedagogik
Zeliha Dagli, kvinnorättsaktivist
Haideh Daragahi, dr i engelsk litteratur
Paulina de los Reyes, professor i ekonomisk historia
Ayşe Didar Göktepe, tolk
Gönenç Ertem, journalist
Jila Eftekhari, leg psykolog
Fataneh Farahani, docent i etnologi
Latife Fegan, kvinnorättsaktivist
Azita Ghahreman, poet och översättare
Vahedeh Aida Ghardagian, kulturarbetare
Hilda González, FHL – utvecklingsledare
Sabina Gusic, fil.dr i kliniskt psykologi
Shole Irani, journalist och pedagog
Mina Kamali, it-tekniker
Zlatana Knezevic, phd-student i socialt arbete
Tahire Koçtürk, fil.dr i social medicin
Edda Manga, fil.dr idé historia
Azar Mahloujian, författare
Andrea Malešević, leg psykolog Teamet för krigs- och tortyrskadade Malmö
Farzaneh Moinian, lektor i barn och ungdomsvetenskap
Irene Molina, professor i kulturgeografi
Jila Mosaed, poet
Diana Mulinari, professor i genusvetenskap
Anna Pardo, leg psykolog
Elsa Isabel Pinheiro da Cunha, familjeterapeut och verksamhetskoordinator
Lena Samani, grundskollärare
Ronak Tamjidi, leg psykolog
Soheyla Yazdanpanah, lektor i genusvetenskap
Vahide Yılmaz, förskolechef
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– följ Aftonbladet Debatt på Facebook.