Sluta ljuga om svenska värden
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2016-08-01 | Publicerad 2016-07-28
Debattören: Under min uppväxt gick det rasistiska snacket varmt
DEBATT. Att göra rätt för sig i Sverige är att vara tolerant och jämställd, har vi hört i de senaste veckornas debatt om ”svenska värderingar”. Anna Kinberg Batra sa det först. Inget har på länge gjort mig så häpen som detta.
Det är 2002 och jag kastas tillbaka till skåpen på högstadieskolan i Malmö där jag blev kallad blatteälskare, feministfitta och kommunist av 14-åriga småkillar efter att inte ha hållit med om att alla invandrare är gangsters - och där orden varit i säck innan de kom i påse - medan tjejerna snörpte på munnen och fann medhåll från varandra medan de kastade föraktfulla blickar. Att kalla sig feminist var lika otänkbart då som nu, nåt fulare fanns inte, medan de som hånade feminism då, idag trumpetar att ”invandrarna ska ut” eftersom ”de” inte har en bra kvinnosyn. Men några jämställdhetsivrare är knappast vad jag minns från min uppväxt.
Med lärarens goda minne hade vi ”invandrardiskussioner” på samhällskunskapen där den som kunde slänga ur sig mest fördomar om invandrarna på Rosengård ”vann”. Jag minns särskilt ett replikskifte där läraren försvarade en tjej som hävdade att jag ”skulle bli mycket räddare om jag mötte ett invandrargäng i parken än ett gäng svenska killar” och att jag ”inte vågade säga som det var”. Med andra ord var det alltså jag som var feg.
Klipp till flera år senare då jag sommarjobbade inom äldrevården, där det rasistiska snacket gick varmt i fikarummen. Var man inte med så var man emot och kunde för all del få dricka sitt kaffe själv på rasten om man satte ner foten. Idag sköljer rasismen över Europa och när jag tittar tillbaka på de tongångar som florerat under min uppväxt i Malmö kan logiken inte vara tydligare. I den logik som gällde när jag växte upp var den mest utbredda svenska värderingen att feminister är fula, genus är trams, svenska män som slår kvinnor är isolerade tragiska fall och att alla invandrarkids snor mopeder och tafsar på kvinnor på grund av att de är araber, kurder eller bara mörkhyade. Jag får inte ihop det.
Det mest skrämmande i att vara ung i det Sverige jag växte upp var att det var okej att uttala rasistiska åsikter, för man visste att man skulle få medhåll. Det var jag och alla de som inte höll med som var de annorlunda. Det är där det börjar, och där det slutar.
Anna Kinberg Batra är säker på vad svenska värderingar innebär. Min erfarenhet har fått mig att undra. Det har varken handlat om tolerans eller jämställdhet. Att vara tjej, feminist och antirasist är och har alltid varit förknippat med hat och hot. Att argumentera för jämställdhet och kvinnors rättigheter får svenska män som Jesper Parnevik att börja twittra, och män kanaliserar sitt brinnande engagemang för de här frågorna genom att sätta sig ner och skriva hatmejl. Eller en lärare som gapskrattar åt en 12-årings tröja med feministtryck, en 12-åring som råkade vara jag. Innan vi påstår vad som är svenska värderingar vore det på sin plats att stå upp för dessa också, utan baktankar, ända från barnkammaren in i klassrummen och fikarummen där de verkliga striderna måste tas. Ett Sverige där man inte blir den som skiljer ut sig från gruppen genom att vara feminist eller antirasist, utan tvärtom. Då, men förstå då, kanske vi kan slå oss för bröstet.
Jag tänker tillbaka på vilka strider som varit värda att ta och tveklöst måste jag svara alla. Alla 13-åriga Sofior som sa emot på lektionerna, de 20-åriga Sofiorna som drack sitt kaffe själv på hemtjänstens grupplokal, och den 28-åriga Sofia som skriver det här idag.
Sofia Hermansson, Asienvetare och journaliststudent vid Lunds Universitet