Ojämlik cancervård slår mot lågutbildade
V: Staten ska ta större ekonomiskt ansvar för kostsamma behandlingar
DEBATT. Upphöjda kanter. Oregelbunden. Konstig färg. Eller bara ett vanligt födelsemärke?
Farlig hudcancer har ökat kraftigt och blivit tio gånger så vanligt i Sverige, jämfört med siffror från 1960-talet. Det visar ny forskning.
”Sommaren med Monika” har inte bara blivit Sommaren med Corona. Utan Sommaren med Maligna Melanomen.
Vi har vetat länge att uv-strålning och solljus ökar risken för hudcancer, men inte hur mycket vanligare det blivit att få återkommande farliga fläckar.
Forskarna förmanar, och visst ska vi ta ansvar och låta bli att sola de timmar mitt på dagen som solen är hetast. Visst ska vi använda krämer med hög solskyddsfaktor och ta på solhatt och en löst sittande skjorta.
Ändå finns det en gräns för det personliga ansvarets räckvidd. Några av oss drabbas ändå, av både hudcancer och andra cancerformer, och då måste vi ju ha en cancervård som fungerar. För alla.
Så är det tyvärr inte i dag. Cancervården är varken tillräcklig eller likvärdig. Socioekonomisk status är avgörande för hur bra cancervård vi får.
Lågutbildade kvinnor löper 40 procent större risk att dö av sin cancer än högutbildade kvinnor, och för män är skillnaden 36 procent. Men dödligheten är störst bland män som saknar gymnasieutbildning.
När man dessutom skär ner på vården blir lägre samhällsklasser drabbade först, medan högutbildade personer prioriteras. Socialstyrelsen har konstaterat att personer med lägre utbildning inte får samma tillgång till den behandling som rekommenderas i de nationella riktlinjerna.
Läkemedelsindustrin verkar också på en världsmarknad i dag, där globala företag har möjlighet att styra och ta ut höga vinster. En mängd nya läkemedel och behandlingsmetoder tas fram mot olika former av cancer. Många av dem är effektiva, men väldigt dyra.
Som till exempel det som kallas checkpointhämmare, en form av immunterapi som bland annat revolutionerat behandlingen vid just spritt malignt melanom, men visar sig ha effekt även vid andra sorters cancer.
I väntan på klartecken att ge checkpointhämmare har den offentliga sjukvården skickat svårt sjuka patienter till privata kliniker som Aleris Christinakliniken på Sophiahemmet i Stockholm.
Men bara patienter som kan betala 70 000 kronor i månaden för behandling!
Hur många busschaufförer, pizzabagare och hemtjänstpersonal kan betala 70.000 i månaden? Hittills handlar det i stället om en handfull välbärgade patienter, men trenden med privata sjukförsäkringar gör att några cancersjuka alltså kan köpa sig fram till nya generationens behandlingar, medan andra får nöja sig med strålning och cellgifter.
Flera hundra patienter med spridd hudcancer skulle, enligt en studie, ha varit i livet i dag om de fått behandling med checkpointhämmare, men tillgången på behandling är fortfarande mycket ojämlik. På en del kliniker ger man inte heller checkpointhämmare därför att patienterna får så allvarliga biverkningar, och det finns inte tillräckligt med utbildad personal för att sköta den avancerade vården.
Svaret på det här kan ju inte vara att acceptera resursbristen eller att rätt kompetens saknas. Tvärtom måste politiskt ansvariga skjuta till resurser för att alla cancerkliniker ska ha den nödvändiga kompetensen.
Nästa gång du oroar dig över dina fläckar, låt oss se till att göra något åt de fläckar som finns i cancervården själv. Vi måste ha en hållbar cancervård som finansieras solidariskt, där alla kan lita på att de får bästa tänkbara vård.
Vänsterpartiet vill att staten ska ta ett större ekonomiskt ansvar för kostsamma mediciner och behandlingar, som annars regioner med dålig ekonomi kanske skulle säga nej till.
Alla som drabbas av cancer i Sverige ska ha samma förutsättningar att överleva. Oavsett var du bor och vem du är.
Karin Rågsjö, vårdpolitisk talesperson (V)
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.