Sluta sprida fördomar om psykiskt sjuka, GW
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2015-12-16 | Publicerad 2015-12-15
Psykiater: Tvångstankar får inte en person att begå brott
DEBATT. I ”Veckans Brott” (8/12) kunde man höra Leif GW Persson säga: ”Jag tycker nog han är väldigt tokig. Han har väldigt starka tvångstankar…”. Han talade om den misstänkte i ett uppmärksammat mord på en 21-årig kvinna i Upplands Väsby, och sa vidare att tvångstankarna ”brukar närmast vara en garanti för återfall i brott av liknande slag”.
Man kan naturligtvis i allmänhet undra om det är SVT:s roll att låta Persson spekulera fritt kring personers psykiska ohälsa men ännu allvarligare är det när Persson sprider felaktigheter om psykiska sjukdomar, som sedan drabbar patienter och deras anhöriga. Han använder också regelbundet ord om psykisk sjukdom som betraktas som nedsättande och stigmatiserande, och hans särställning i medier gör att detta får fortsätta år efter år.
Tvångstankar och tvångshandlingar är det som definierar tvångssyndrom, en sjukdom som cirka 200 000 personer i Sverige lider av. En tvångstanke är en påträngande tanke som upplevs som främmande från vad man själv vill eller tänker och som inte alls är i linje med vad man vill göra. En patient som tänker ”tänk om jag skulle ta en kniv och hugga mitt barn” upplever tanken som fruktansvärd, och resultatet blir att hen håller sig undan från sitt barn och har en överdriven rädsla för att vara farlig.
Den som har tvångstankar upplever ingen lust eller upphetsning. Vanliga ämnen för tvångstankar är oro för smuts och smitta, rädsla att man skulle orsaka en katastrof genom att till exempel glömma låsa eller släcka och rädsla för att skada någon genom försummelse.
Dessa ångestväckande tvångstankar följs av beteenden som vi kallar tvångshandlingar som minskar ångesten. Vanliga tvångshandlingar är att tvätta händerna på ett överdrivet sätt, kontroller av lås, spisen eller elprylar eller att räkna att orden i en mening inte slutar på ett olyckstal. Lyckligtvis kan tvångssyndrom behandlas effektivt.
Men det finns inget som talar för att personer med tvångstankar skulle begå brott på grund av sina tankar eller på något sätt vara farliga. Tvärtom är de ofta överdrivet försiktiga och kan fastna i timslånga ritualer för att säkerställa att man inte gjort något fel. Det finns heller såvitt jag känner till inget i detta enskilda rättsfall som talar för att tvångstankar eller tvångssyndrom skulle förekommit.
Efter medieuppgifter om tvångstankar som motiv till mord så möter vi nu oroliga patienter (och anhöriga) som oroar sig för att de skulle vara farliga. Det är en ytterligare börda att bära för dessa och en ökad stigmatisering leder till att färre vågar söka vård som kan hjälpa dem.
Stigmatisering av psykisk sjukdom har en lång och skrämmande historia som till och med innefattat att personer med psykiska sjukdomar dödats. Den gör att fördomar och felaktiga föreställningar om en sjukdom påverkar hur vi ser på dem som har sjukdomen. Kampen mot sådan stigmatisering har lett till att vi nu i Sverige har offentliga personer som berättar om att de har psykiska sjukdomar på ett sätt som var otänkbart för ett par årtionden sedan och fortfarande är otänkbart i många kulturer.
Kanske är det som Persson avser inte tvångstankar utan impulskontrollstörningar, som kleptomani och pyromani, eller sexuella störningar. Vid sådana kan det finnas ett sug att göra en farlig handling; en spännings som byggs upp, lust när det genomförts och sedan en lättnad. Detta liknar alltså inte alls tvångstankar och tvångssyndrom och det borde vara självklart att hålla isär dessa sjukdomsbegrepp.
Jag önskar Leif GW Persson slutar sprida fördomar och felaktigheter om psykiska sjukdomar och i stället hjälper oss att bidra till en minskad stigmatisering.
Christian Rück