Svenska politiker är en samling krukor
Stig-Björn Ljunggren: Ingen vågar bryta invanda tankemönster – trots historiska möjligheter
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2018-09-27
DEBATT. Fördelen med att stå på en perrong och vänta på ett försenat tåg är att smartphonen kan ge oss ett oavbrutet flöde av information om att inte heller de politiska företrädarna levererar.
Medborgarna kan konstatera att tågen inte fungerar. Men inte heller politiken.
Låt oss därför ägna väntetiden åt att betrakta vad som händer med den kyliga precision som höstregn skänker vår hjärna.
Det som hänt globalt i politiken de senaste 10 åren är att vi fått en tydlig vindkantring. Folk har gått till valurnorna med revolutionära avsikter. De är förbannade. De har lämnat sina gamla partier och röstar för förändring. Och tycks längta efter någon tydlig ledargestalt. Antingen en ”vuxen i rummet” eller en ”auktoritär demokrat”.
I Sverige har det inneburit att svensk arbetarrörelsen förlorat en stor del av arbetarklassen till högern. Uppbrottstiderna har märkligt nog inte gett vänstern vind i seglen. Inom LO röstar visserligen en större halva fortfarande vänsterut, men runt 40 procent är i dag ”höger”.
Vi kan också se att den socialdemokratiska solen är på väg att slockna. Även om svenska sossar klarat sig förhållandevis bra är det uppenbart att partiet inte längre är kyrkan mitt i byn.
Och inte bara att partiet som organisation har problem, den socialdemokratiska ideologin är numer anammad av alla partier i riksdagen, var och en på sitt sätt. Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson har Per Albins porträtt på väggen; moderaterna är det nya arbetarpartiet; vänsterpartiet är numer något så enkelt som socialdemokrater med pengar.
Objektivt sett är manegen krattad för en ny politisk epok antingen baserad på kaos, eller på att någon kliver fram och tar kommandot.
Den första möjligheten är att svensk borgerlighet biter huvudet av skammen och bildar en regering på grundval av att den socialdemokratiska superstjärnan har slocknat. En moderatledd regering skulle kunna etablera en ny ordning som gradvis kan skruva tillbaka samhällsutvecklingen till dit borgerliga väljare önskar.
De skulle då också, troligtvis, katapultera ut socialdemokraterna i den politiska periferin, där de snart kommer att etablera sig som ett icke trovärdigt vänsterpopulistiskt klagoparti, av den gnälliga typ som borgerligheten länge var under den socialdemokratiska hegemonin.
Många socialdemokrater ryser av obehag inför detta scenario. Men konstaterar samtidigt med ett leende att borgerligheten som tur är saknar tillräckligt med mod för att ta chansen.
Borgerligheten är helt enkelt en samling med krukor.
Om Allianspartierna önskat utnyttja sina historiskt unika möjligheter hade de kunnat göra det för länge sedan. Så varför nu?
Men om borgerligheten är krukor, hur är det då med socialdemokraterna?
Deras huvudlinje är faktiskt att det finns just en unik öppning till i politiken. Det skulle kunna gå att bryta den fördummande blockpolitiken.
Dags för en mittenregering – givetvis under socialdemokratisk ledning.
Just detta senare led i resonemanget antyder att inte heller Socialdemokraterna vågar bryta invanda tankemönster – egentligen. Det som skulle krävas för att göra en sådan blocköverskridande regering till ett reellt alternativ är att socialdemokraterna erbjuder Centerpartiet eller Liberalerna att vara regeringsbildare.
Den generositeten inför historiska möjligheter finns inte hos socialdemokraterna. Även de är en samling krukor, när allt kommer omkring.
Således får vi medborgare nog räkna med att få stå där på perrongen i väntan på det försenade tåget. Medan krukorna skramlar i bakgrunden.
Stig-Björn Ljunggren, statsvetare och S-debattör
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.