Ni öser hat mot Greta – och vi hatar er tillbaka
Lärare: Föraktet mot oliktänkande har blivit viktigare än att försöka förenas
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2019-03-24
DEBATT. Lördag morgon. Min hand famlar blint över nattduksbordet, för att få tag i min mobiltelefon. Det är ett bekvämt sätt att vakna till, när ögonen fortfarande är lite trötta. Jag scrollar igenom mina flöden och fastnar vid ett inlägg på Facebook. Det är en artikel om den unga klimataktivisten Greta Thunberg. Jag skummar igenom texten och läser sedan kommentarerna mer noggrant. Det känns nästan symptomatiskt för den tid vi lever i.
I kommentarsfältet ser jag något framträda, tydligare och tydligare för varje kommentar jag läser. Där, i kommentarsfältet, finns två arméer. En som älskar Greta och en som hatar henne. Framförallt hatar arméerna varandra. Det är inget kommentarsfält, utan snarare ett slagfält.
Det första jag frågar mig själv är varför man hatar Greta. Är det fortfarande så många som på riktigt tror att klimatförändringarna bara är en tillfällighet, bortom mänsklig påverkan? Hatar man klimataktivism så mycket att det blir befogat att kasta skit på en 16-åring, vars strävan är att göra jorden till en bättre plats för oss alla? Det känns beklämmande, hur vuxna män uttrycker sig.
Det är lätt att bygga upp en ilska mot dem. Jag vill hata dem tillbaka. Jag vill trycka ner dem i skolsulorna, med snorkiga formuleringar, som jag spinner om dem likt spindelnät. Jag vill tysta dem och omyndigförklara dem. Jag vet att det är lönlöst, men jag börjar, mot allt bättre vetande, att formulera en giftig kommentar. Lite ironi, lite sarkasm, lite källhänvisningar (som jag bara ägnat sekunder åt att granska) och sedan det hårt bultande föraktet.
Plötsligt slår det mig att detta inte alls handlar om Greta Thunberg som person eller om klimataktivism som fenomen, utan om just detta förakt, som kanske båda arméerna är lika skyldiga till att ha skapat.
För visst är det så att jag fnissar självgott, när jag klickar mig in på en 55-årig mans profil och ser bilder på grävmaskiner och gamla bilar. I rutan för personlig information finns en symbol som föreställer en amerikansk examenshatt. Bredvid denna läser jag ”livets hårda skola”.
Jag tar en screenshot och skickar bilden till några vänner. Skratt-emojisarna haglar i chatten. ”Högskolepoäng = 0” skriver jag sedan och håvar in några fler skratt-emojisar. De skrattar så de gråter, de små figurerna.
Kanske känner denna 55-åriga man samma typ av komiska igenkänning, när han ser bilden på mig, från Pridefestivalen. Kanske känner han då det hårt bultande föraktet. Inte för att han egentligen hatar bögar, flator, transor eller vad än han kan tänkas kalla dem. Föraktet pulserar i honom, för att han vet att jag tillhör den andra sidan och han vet att jag fnyser åt hans jargong och hans grävmaskin (som jag naturligtvis inte kan styra, om vi skulle byta arbetsplats).
Det må finnas fog för att ifrågasätta de åsikter och yttranden han basunerar ut i flödet, men genom mina filter blir han mig totalt väsensskild. Han är symbolen för något mycket större. Han är den mörka sidan.
Det är med denna attityd vi sedan går ut i den riktiga världen. Vi är inte ens intresserade av att närma oss varandra, utan vi tar snarare aktivt avstånd från varandra. ”Borgarasen flinar åt hur jobbardräggen svinar” som Ulf Dageby sjöng, under det cyniska 70-talet.
Och här är vi; barn av vår tid, i en tid av polarisering och ett hårt bultande förakt mot oliktänkande. Vi distanserar oss särskilt tydligt i sociala medier, för att det är så man plockar politiska poäng och det är så man får notiserna att rassla till i mobilen. Det har blivit så oerhört viktigt att ständigt visa var man står, att det inte längre finns något värde i att försöka förenas. Det är ingen idé att försöka prata, för det är bara den som skriker högst som hörs.
Kanske är det naivt att tro att vi ens kan förenas. Kanske är den ständiga konflikten det som på sätt och vis driver samhällsutvecklingen framåt. Men jag vill ändå tro på att människor är bättre än så här på att kommunicera. Jag vill tro på ömsesidig respekt och en vilja att se bortom det grumliga filter som är våra fördomar. Jag vill tro på att människor kan vara toleranta, mer än bara selektivt. Jag vill se en diplomati på detta vilda slagfält, som sociala medier har kommit att bli.
Tänk om det rent av är så man skulle kunna nå andra, än bara de redan frälsta.
Jonas Wendin, gymnasielärare i samhällskunskap och geografi
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.