MUF försöker köpa sig vänner
Lisa ömkar Anton Abele
Jag tror att min gymnasietid kanske var sällsynt lätt. Jag minns ingen mobbning, ingen alkoholhets , inget outtalat krav på att ligga. Inte som att tillvaron var bullerbyskt idyllisk, tvärtom. Intrigerna var många, delikata och intrikata. Alla hånglade med alla och helt plötsligt gick någons hjärta i kras. Herregud, vi var tonåringar, inom oss rasade hormonstormar. Vi hade jättetuffa yttren, vi var gjorda av porslin. Alla ställde vi oss de eviga frågorna: Vem är jag? Vad är meningen med livet? Vill han ha mig såsom jag vill ha honom?
Och vi engagerade oss politiskt. Mot rasism och sälmord. För fred. Very Anton Abele.
Anton Abele, ja. Moderaternas lille affischpojke. Jag känner mig förvånansvärt provocerad av honom. Han är ju egentligen lika menlös som meningslös, men det är något med hans dumbelåtenhet, med de tomma klyschorna han försöker göra politik av. "Det är dåligt att det finns ungdomsgäng som slåss." Jag kan inte bestämma mig för om han är outhärdligt naiv eller outhärdligt cynisk. Oavsett vilket så har han uppenbarligen tillbragt alltför mycket tid på Facebook.
Överhuvudtaget känns det rätt olycksbådande att Moderaterna inte har mer att komma med. Anton Abele gör en YouTube-video som typ går ut på att vi måste bekämpa cancer. Partiledare tillika statsminister Fredrik Reinfeldt poserar med kåtblank blick jämte den artigt leende amerikanske presidenten Barack Obama. Och en moderat riksdagsman från Skåne deklarerar att kanske, kanske borde partiet samarbeta med Sverigdemokraterna ändå. Det är det här som är de Nya Moderaterna, den nya demokratin.
När jag var ung såg vi högern som sunkig utan och innan, det var inget man röstade på. En frisinnad vän och jag var en gång över till Moderata Ungdomsförbundets klubblokal, efter inbjudan med löfte om gratis sprit. Vi trodde att det verkligen betydde något slags fest, men när vi kom dit satt där bara några killar och skrevade i en soffa, åh de var så jävla fula och oheta med inavlade, tomma ansikten och kortärmade skjortor, slipovers och märkesjeans, de lyssnade på hopplös musik, de fattade ingenting. De var som Anton Abele fast utan Mcslogans (tm). Mitt lokala moderata ungdomsförbund hade alkohol av dyrt märke och groggvirket var av rätta virket, inga colakopior. Några blonda brudar i dyra designerkläder dansade utstuderat i ett hörn. Allt var bokstavligen rätt, och samtidigt var allt så... fel. Så dammigt och dystert och sädigt. Så kände jag det.
Grejen är ju att man aldrig är så idealistisk som när man är ung, och eftersom moderat politik inte handlar om en brinnande vilja att förändra samhället utan om en pragmatisk och rätt egocentrerad önskan om skattelättnader för de redan privilegierade så måste MUF locka med något annat. Detta "annat" har traditionellt varit tonåringarnas motsvarighet till godis, dvs alkohol. MUF har alltid varit kända för det. De är den där trinda klasskompisen som heter von Si och så och har så dåligt självförtroende att han försöker köpa sig vänner. Jag chockeras inte av den sortens avslöjanden , jag kan inte bli arg på MUF för sådant. Tvärtom förstår jag dem, ja ömkar dem. För vad skulle de annars göra?
Stackars lilla rika pojke.
Lisa Magnusson, 27, skriver krönikor för Aftonbladets Debatt-sajt.
Läs hennes blogg här.