Tidöavtalet struntar helt i välfärdskrisen
Facken i välfärden: En förbluffande brist på helhetssyn
DEBATT. Tidöavtalet visar en förbluffande brist på helhetssyn kring välfärdens färdriktning, personalförsörjning och finansiering.
Vi, Facken i välfärden som företräder mer än en miljon medlemmar som arbetar inom välfärden, kan inte dra någon annan slutsats än att de partier som ingår i, och stödjer denna regering, inte har tillräckliga lösningar på de stora utmaningar som välfärden står inför. Inte minst rörande kompetensförsörjningen, alltså möjligheten att rekrytera och behålla personal.
Men politiker på alla nivåer är ansvariga och därmed svaret skyldiga till vilka åtgärder man avser att vidta för att lösa problemen inom välfärden.
Det här är några av de förslag vi vet behövs för att förbättra kompetensförsörjningen:
1. Arbetsmiljön kan inte vara ohållbar, år ut och år in.
Att inte få sommarsemester, ständigt beordras att arbeta övertid, schemaläggas på varannan helg och att varje dag känna att man, kanske inte ens kan följa lagen i sitt arbete, är inte en hållbar arbetsmiljö.
Vi måste få skarpare lagstiftning och skärpta sanktionsmöjligheter vid arbetsmiljöbrott och ökad tillsyn och samverkan mellan myndigheter för att komma åt verksamheter med kroniska arbetsmiljöbrister.
Skyddsombudens roll måste stärkas och antalet medarbetare per chef begränsas. Detta är arbetsmiljöperspektiv vi inte såg något av i Tidöavtalet.
2. Arbetsvillkoren måste vara konkurrenskraftiga.
I dag kan det ge mer än 10 000 kronor mer i månaden att gå från att vara sjuksköterska till att bli gruvarbetare även när vården skriker efter personal.
Skolor tvingas stänga i Norrbotten då det inte går att hitta lärare. I många av våra välfärdsyrken lämnar var tredje per år. Lön och andra villkor måste vara jämförbara med andra sektorer.
Här måste resurser tillföras region- och kommunsektorn i form av såväl statliga resurser, kommunal utjämning och skatteintäkter för att på allvar göra välfärdens löner konkurrenskraftiga med privat sektors. Det som händer i norra Sverige nu kommer annars att sprida sig över landet.
3. Det måste vara lättare att komma in och vidareutveckla sig i välfärdsyrkena.
Välfärdspersonal måste få betydligt bättre möjligheter att vidareutbilda sig i yrket och avtal för etableringsjobb skulle göra att fler kom in i välfärdsyrken.
Det behövs fler, tillgängligare och bättre utbildningar för utlandsutbildade att komplettera till svensk utbildning/legitimation.
Dessutom skulle det hårresande och avtalsstridiga förslaget i Tidöavtalet, att omställningsstudiestöd bara får användas för att ”stärka näringslivets konkurrenskraft”, vara förödande för välfärdssektorn. Den skrivningen kan vi dock inte tolka som något annat än en ren felskrivning.
Vi har gjort beräkningar att uppemot 150 000 personer som är utbildade inom välfärdens bristyrken, i dag lämnat dem. Det är bland annat 30 000 legitimerade inom vårdyrken, 35 000 lärare och förskollärare, 42 000 undersköterskor och till det tusentals socionomer, medicinska sekreterare med flera.
Så svaret på kompetensförsörjningskrisen i välfärden är inte att kompetensen saknas. Den har bara flytt.
Vi som företräder välfärdens olika yrken menar att den nya regeringen inte kan blunda för välfärdens kompetenskris. Staten kan genom sin utbildnings- och arbetsmarknadspolitik väsentligt förbättra förutsättningarna för fler att kunna söka sig in i välfärdsyrkena och vidareutbilda sig i dem.
Vi har förslagen – men regeringen sitter på makten till det in- och återtåg som nu krävs i välfärden.
För Facken i välfärden:
Heike Erkers, förbundsordförande Akademikerförbundet SSR
Åsa Fahlén, förbundsordförande, Lärarnas riksförbund
Veronica Magnusson, förbundsordförande Vision
Malin Ragnegård, förbundsordförande Kommunal
Sineva Ribeiro, förbundsordförande Vårdförbundet
Johanna Jaara Åstrand, förbundsordförande Lärarförbundet
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.
Så här skriver du en debattartikel