Rättsväsendet måste lära mer om näthat

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2015-02-03

Mårten Schultz: Hot är inte mindre allvarliga för att de framförs online

Näthatet har varit en av de mest omdiskuterade frågorna i svensk rätt under de senaste åren. Medier har uppmärksammat flera fall av allvarliga kränkningar på internet. Det har rört sig om fall där bilder eller filmer med sexuellt innehåll spridits utan den avbildades samtycke, hot mot journalister och politiker (och andra), digitala mobbar som kränker barn och unga.

I många av dessa situationer har offren för kränkningarna drabbats hårt. De har vittnat om hur deras liv mer eller mindre gått i kras. Det finns även uppgifter om självmord och självmordsförsök.

Alla kränkningar på internet är naturligtvis inte lika allvarliga. Men poängen är att de kan vara det. Hot och kränkningar på nätet är inte i sig lindrigare än de som sker i den fysiska världen. Allvaret ligger i hur de kan påverka offret – inte i vilken teknik som använts.

Trots det finns det en bild av att rättväsendet inte hanterar digitala kränkningar på samma sätt som andra kränkningar. Den bild som satt sig är att rättsväsendet mer eller mindre kapitulerat för brott på internet, om det inte rör sig om barnpornografi eller illegala nedladdningar. Vi som arbetar för integritetsskydd och personlig säkerhet i nätsammanhang också fått samma intryck, genom våra kontakter med offer för kränkningar.

Den förra regeringen tog ett antal initiativ för att motverka situationen. Flera statliga utredningar ser över det rättsliga skyddet mot kränkningar på internet. Dessutom gav regeringen Brottsförebyggande Rådet (BRÅ) i uppdrag att undersöka rättssamhällets reaktioner på anmälningar mot kränkningar på internet.

BRÅ har nu presenterat resultatet av undersökningen. Dessvärre, men föga förvånande, är bekräftar rapporten den bild som beskrivs ovan. Av de anmälda hot och kränkningar som BRÅ har granskat, lade polis eller åklagare ned 96 procent. Kunskapen om brott i digitala miljöer är generellt sett låg inom hela rättsväsendet.

Det är naturligtvis inte en hållbar situation. Internet kan inte tillåtas att bli en ansvarsfri zon.

Vad kan då göras för att förbättra situationen? En nyckelfaktor är att straffreglerna i sig ger ett tillräckligt skydd. Här har det funnits välkända brister, inte minst vid spridandet av särskilt integritetskänsliga bilder och filmer (till exempel i fall av så kallad hämndporr). Här har det redan tagits initiativ för att täppa till luckorna som finns.

Det spelar dock ingen roll vilka regler om brott som införs i lagen om inte rättsväsendet ser till att de som begår brott faktiskt ställs inför rätta. Reglernas effektivitet står och faller med rättsväsendets priorteringar, kompetens och inställning. I detta avseende är BRÅ:s rapport nedslående läsning.

Vi menar att det är angeläget att satsningarna på en mer internetanpassad straffrättslagstiftning följs av insatser som gör det möjligt för myndigheterna att tillse att reglerna efterlevs. Och, för att bara slå hål på ett vanligt argument: Det är i de flesta fall inte svårt att få reda på vem som faktiskt ligger bakom det hotfulla eller kränkande meddelandet på Facebook, SMS, eller Twitter – om rättsväsendet vill.

Mårten Schultz

Institutet för Juridik och Internet