Vi behöver inte era goda råd om hälsa
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2015-09-28 | Publicerad 2015-09-25
Debattören: Tjocka vet allt om riskerna med övervikt – men vill få finnas ändå
DEBATT. Senaste dagarnas debatt kring Katrin Zytomierska, övervikt och kroppspositivitet har handlat väldigt mycket om hälsa, där den tjocka kroppen från ena håller pekats ut som farlig och osund och från andra hållet försvarats med att hälsa inte har nån storlek. Men nånstans i detta så har poängen med kroppspositivitet och acceptans gått förlorad.
För det handlar inte om hälsa över huvudtaget. Det handlar inte om att tjocka kroppar minsann också kan vara sunda och hälsosamma (även om det är sant). Alla är inte hälsosamma. Så är det, oavsett kroppsstorlek. Alla har inte starka, sunda kroppar. En del människor är sjuka. En del har kroppar som inte fungerar alls. Oberoende av vikt. Men rätten att finnas och leva måste vara självklar för alla.
Zytomierska sa vad hon tyckte och svenska folket förfasade sig. Men hon så inte något som samhället inte redan säger till oss, på olika sätt. Zytomierskas hat mot överviktiga är inget extremt undantag. Det är i stället normen, hon sa det som de allra flesta tänker, även om det oftast levereras i trevligare ton. Det myllrar av välvilliga människor med ett starkt behov av att berätta för tjocka att deras fett är farligt och dåligt. Som i tid och otid bara måste prata om riskerna med övervikt, fetmaepidemier, folkhälsan och de skattepengar vi kostar.
Men egentligen handlar det inte om välvilja eller oro för människors hälsa. Hade det gällt hälsan hade de pratat lika mycket om andra risker. Hade det handlat om välmening så hade de inte sagt något alls, för vet ni vad? Att prata med överviktiga om riskerna med fetma förändrar ingenting – annat än den överviktiges självbild och psykiska mående.
Vi vill inte ha några goda råd eller diskutera vår hälsa. Det är nedlåtande och kränkande och visar att de ser på oss som sorgliga fetton som inte förstår vårt eget bästa. Men jag kan med säkerhet säga att det inte finns en enda överviktig som inte ständigt tänker på sin vikt. Om inte annat har vi ju samhället – medier, tidningar, tv, bloggar, kreti och pleti – som ser till att vi inte glömmer detta för en endaste minut. För hur skulle det gå, om tjocka fick för sig att det var okej att vara tjock? Om de gick omkring och inte brydde sig? Kanske rent av kände att de duger som de är?
Men tjocka går inte ner i vikt och förändrar inte sina liv för att andra tjatar ner oss med fakta och diskussioner kring våra kroppar. De säger ingenting vi inte hört miljoner gånger tidigare. Det enda som faktiskt händer när vi ältar riskerna med övervikt är att vi känner skam och ångest. Inget annat. Vi slutar inte äta. Vi börjar inte motionera. Vi mår bara dåligt. Det går inte att skamma folkhälsan bättre. Det funkar inte så.
Det är här kroppspositivitetsrörelsen kommer in. Den handlar helt enkelt om att få finnas. Inte på nåder, inte med ett ”men…”, utan på samma villkor som andra. Den handlar inte alls om hälsa, utan om att bredda och utöka livsutrymmet för människor, i alla storlekar. Om att tillåtas dansa, älska, skratta, njuta – oavsett vikt och kroppsform.
Dagens krav på hälsa, träning och smala kroppar påverkar inte bara tjocka utan alla. De krymper vår verklighet, skadar våra barn och vi kan inte värja oss, vi har ingen fredad zon, vi kan inte skydda oss själva från det och det bryter ner oss och får oss att hata oss själva mer.
Var fjärde sjuåring vill banta, små flickor tycker att de är tjocka och fula och vuxna, smala kvinnor vikthetsar som aldrig förr. Det tycker jag är ganska anmärkningsvärt och viktigt att ta på allvar. Och frågan borde vara: hur bekämpar vi det?