Vården måste bättre bemöta oss med hiv

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2015-12-01 | Publicerad 2015-11-30

Axel Lilja: Många med viruset skulle vilja leva öppnare med det

DEBATT. I dag är det Världsaidsdagen. En dag för reflektion kring hur vi som samhälle ska kunna öka kunskapen kring hiv.

Just detta år är lite speciellt. Den 2 november släppte Folkhälsomyndigheten sin nationella studie om hur det är att leva med hiv i Sverige. Vi vet nu om fyra av tio som har hiv hade önskat att de hade kunnat ha en större öppenhetsgrad. Endast en av tio vågar, precis som jag, vara helt öppna med att de lever med viruset.

Varför är det så? Jo, för att okunskapen är hög och fördomarna är många; i samhället i stort, men även inom vården, som är en stor del av problemet.

”Vänta med att berätta för dina anhöriga tills chocken har lagt sig.” Rådet som sköterskan gav mig efter att jag fått reda på att jag lever med hiv var det sämsta jag hade kunnat få. Jag lyssnade inte på henne och berättade för en del vänner redan inom de första dagarna efter beskedet. Hade jag inte gjort det, hade jag troligen mått avsevärt mycket sämre.

Tyvärr är det många som på rak arm får just den här rekommendationen. Det är fel. Har du trygga relationer, som du kanske delat annat svårt i livet med tidigare med, finns det ingen anledning till att inte berätta.

Råd måste alltid vara individuellt anpassade. Att direkt säga till en person att denne ska hålla tyst, kan innebära att viruset den har ses på som något skamfullt och fult. Och det är det inte, inte enligt mig i alla fall.

Inte sällan blir vårdpersonalen nervös när jag plikttroget delger dem information om min hivstatus. ”Kan du inte ta prover för det på din vanliga infektionsklinik?” Nej, det kan jag inte, och jag är här för att jag vill bli testad. Annars hade jag ju inte kommit hit, tänkte jag när jag fick den kommentaren.

Men det kan vara ännu värre – en del personer som lever med hiv vittnar om att vårdens ängslighet och okunskap har gett upphov till att de helt har blivit nekade vård. Personer som lever med hiv vittnar om att munskyddet och handskarna ibland sätts på vid helt vanliga vårdbesök.

Det är obefogat. Det finns inte någon anledning till att särbehandla mig eller andra med hiv när vi söker vård. De vanliga rutinerna ska vara fullgoda, och det är viktigt att de är det. Majoriteten av överföringar av viruset sker nämligen inte från personer med en känd diagnos, utan från dem som ej känner till sin hivstatus.

Folkhälsomyndigheten har nyligen släppt en informationskampanj som riktar sig mot allmänheten, men också till vården. Det är dags för ansvariga inom landstingen runt om i landet att en gång för alla se till att informationen når ut till alla sina medarbetare. Det är viktigt för att jag, och alla andra som lever med hiv, ska få ett värdigt bemötande. Det har vi rätt till.

Axel Lilja

Föreläsare

Fick sommaren förra året reda på att han lever med hiv