Danskarna bryr sig visst om flyktingar
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2015-09-11
Debattören: Se bortom politiken – tusentals danskar hjälper till i krisen
Familj, vänner och kollegor frågar: Vad händer i Danmark egentligen? Är de inte riktigt kloka! Finns där ingen medmänsklighet?
Jag är svensk och bor i Danmark så jag är van. Att ha ett ben i två länder betyder inte bara två berikande perspektiv, det betyder även jag måste försvara och förklara det andra landets handlande. Speciellt när det gäller debatten om flyktingar.
På båda sidorna om sundet har vi i flera år förfasat oss över varandras politiska retorik och flyktingpolitik. Att det finns många kulturskillnader, missförstånd och gliringar mellan danskar och svenskar är ingen nyhet och ibland lite komiskt. Men den nu pågående flyktingkrisen i Europa har för första gången väckt riktigt svensk avsky över Danmark. Det har krävt flera dagars nyhetsrapportering om modiga danskar som bryter mot lagen och gör en stor humanitär insats innan svenskarna vågar tro att danskarna trots allt är medmänskliga.
Men för mig som bor här kommer det inte som en överraskning. Även i Danmark hände det något efter publiceringen av bilden på pojken Alan. Månader av politisk debatt i hela EU kom helt av sig och nu har det uppstått ett slags politiskt vakuum där våra politiker är förvirrade och inte agerar riktigt rationellt (förutom möjligtvis Angela Merkel).
Det har däremot folket. Över en natt började vi inse att detta inte bara handlar om en pojke, utan om situationen för många människor varje dag. 2 300 flyktingar kom till Danmark men vill inte låta sig registreras, de ville vidare – inte så konstigt eftersom Danmark har stramat upp asylreglerna. När den danska regeringen hade ambitionen att följa Dublinkonventionen så kritiserades de hårt av svenskarna. Den danska polisen gav upp sen och släppte igenom dem – men då tog den svenska regeringen bladet från munnen och anklagade Danmark för att inte följa reglerna.
Statsminister Lars Løkke Rasmussen, som så sent som i gick till val på att minska asylinvandringen, har helt plötsligt blivit en mjuk kille och stödjer polisens beslut och talar om att danskarna måste kunna se sig själva i ögonen. Det är bara Dansk Folkeparti som fortfarande pratar om hårdare gränsbevakning.
Men när staten blir handlingsförlamad träder civilsamhället in. Danskarna är generellt rätt antiauktoritära. Regeringen får gärna administrera välfärdsstaten, men lagstiftning som rökförbud, fettskatt och gemensam skolmat har det gått lite sisådär med. Civil olydnad är inte främmande för dansken – vill man hjälpa en flykting så ska staten inte lägga sig i. Danskarna är dessutom ett folk som arbetar ideellt i hög grad, cirka 36 procent av folket över sexton år gör det. Ofta handlar det om att hjälpa socialt utsatta och flyktingar.
De senaste dagarna har tusentals danskar skänkt pengar, mat och hygienartiklar, bakat, köpt biljetter, skjutsat flyktingar. Barn har skänkt leksaker, konstnärer har skänkt konstverk. Många danskar är verkligen hjälpsamma, innovativa, initiativrika och rasande effektiva när det kommer till hjälpinsatser.
Precis som i Sverige är många trötta på de främlingsfientliga partiernas retorik, och på att de går framåt i opinionsundersökningarna. Kanske är reaktionen lika mycket ett primalskrik för förändring som att visa medmänsklighet. Mina grannar, kollegor, vänner, barnens lärare, låssmeden – alla har hjälpt eller känner någon som har hjälpt en flykting de senaste dagarna. Alla pratar om förändring, om att återupprätta Danmarks rykte. Droppen kom när en annan bild spreds i medier; en man som står och spottar på flyktingar från en bro. Han blev synonym med ett Danmark som ingen längre vill kännas vid.
Helena Petré