Ren populism när S vill kasta ut tiggarna
19 forskare: En lögn att lösningen finns i migranternas hemländer
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2017-04-09
DEBATT/S-KONGRESSEN. Inför Socialdemokraternas partikongress har partistyrelsen lagt fram ett paket av politiska riktlinjer som alla verkar syfta till att få romska EU-medborgare att lämna landet.
Förslagen omfattar skärpta ordningslagar som ska kunna kriminalisera tiggande på vissa platser och förbud mot att tigga för annans räkning, liksom förenklade och mer rättsosäkra avhysningsprocedurer.
Vi tolkar detta som ett populistiskt utspel: en manöver som signalerar för väljarna att de inte behöver rösta på SD eller något annat högerparti för att få en politik som städar bort de synliga tecknen på de samhällsproblem som avgrundsdjup fattigdom och rasistiskt förtryck utgör i Europa och Sverige.
Bland partiets gräsrötter finns många som är kritiska mot förbudspolitiken. De argument mot ett tiggeriförbud som oftast åberopas är de värderingsgrundade: principer som alla människors lika värde, empati, och att målet med politiken borde vara att skapa en bättre värld för dem som har det illa ställt. Dessa värderingar verkar nu partistyrelsen ha övergett. Vi vill därför påpeka det irrationella och icke-pragmatiska med en förbuds- och fördrivningspolitik:
Den fattigdom som är anledningen till att utsatta EU-medborgare söker sig till Sverige, kommer inte att försvinna för att tiggeri förbjuds.
Kanske kan förbud marginellt minska antalet synliga tiggande individer på gatorna, men närvaron kommer att fortbestå, liksom bekymren de anses ge upphov till. I tiggeriförbudets Köpenhamn behandlas nu ett förslag som vill förbjuda att ge ut pengar till pant, eftersom tiggeriförbudet uppenbarligen inte ledde till att de utsatta EU-medborgarna försvann.
Utfattiga människors behov av tak över huvudet kommer inte att upphöra bara för att avhysning från boplatser underlättas.
Så länge människor inte har någonstans att sova, kommer de att söka efter vila i det offentliga rummet. I till exempel Göteborg verkar det ökande antalet bosättningar vara beroende på allt intensivare avhysningar.
I varje debattinlägg, där någon vill fördriva EU-medborgarna från Sverige, anförs att ”lösningen finns i deras hemländer”. Vad den här ”lösningen” skulle bestå i brukar ingen behöva förklara. Förmodligen för att påståendet inte är sant: ”lösningen” finns nämligen inte i hemländerna, det är därför människor söker sig hit.
Om vi på allvar vill bekämpa den fattigdom som drabbar hitresta EU-medborgare, och inte bara cyniskt använda oss av en floskel för att slippa ta ansvar, måste man inse att lösningen finns i Sverige och i andra rika länder. Här kan resurser och vilja frammanas som kan få människor att lyfta sig ur beroendet av andras filantropi. Att länder som Rumänien och Bulgarien i framtiden ska avskaffa sin strukturella rasism och fattigdom, är i dagsläget lika lite en lösning som att hänvisa krigsflyktingar tillbaka till ett krig med argumentet att kriget måste få ett slut.
Många socialdemokrater har motiverat tiggeriförbud med hänvisning till ett Folkhemssverige där ”ingen behövde tigga för sin överlevnad”.
Men folkhemstidens socialdemokrater införde aldrig något tiggeriförbud – de avskaffade behovet av att tigga. Detta åstadkoms genom fattigdomsbekämpning, som byggde på trygga anställningsförhållanden och sociala skyddsnät. Ingetdera tycks dagens S-ledning vilja erbjuda de som tigger i Sverige i dag.
Om socialdemokrater vill förvalta det arv som legitimerar partiets fortsatta existensberättigande, borde de adressera de samhällsproblem som cementerar EU-medborgarnas fattigdom även i Sverige. Vi har därför några förslag på alternativa åtgärder som bekämpar fattigdom i stället för de fattiga:
Garantera alla barn rätten till skola och starta upp utbildning för vuxna EU-medborgare. Om man på allvar menar att tiggeri inte är vägen ut ur fattigdom, varför då inte se till att människor får möjlighet till annan sysselsättning? Detta skulle kunna bidra till att de mest utsatta kommer närmare arbetsmarknaden, vare sig det är den svenska eller rumänska/bulgariska.
Initiera folkbildningsprojekt med syfte att hjälpa utländska romer att bygga kontaktnät och organisera sig, för att i framtiden kunna mer effektivt kräva sina rättigheter även i sina hemländer.
Driv en aktiv politik på EU-nivå för utökade sociala rättigheter som garanteras inom hela europeiska samarbetet.
Utforma en seriös bostadspolitik för människor med svag betalningsförmåga.
Om utfattiga EU-medborgare hade tillgång till tak över huvudet, skulle problemen med nedskräpning, och olaga vistelser på privat mark, minska.
Människor skulle också få bättre möjlighet att koncentrera sig på annat än att överleva, som arbetssökande eller utbildning. Många skulle invända att en sådan lösning vore omöjlig, då det redan råder akut bostadsbrist i Sverige. Men det är just därför detta alternativ måste börja ses som en reell möjlighet att öppna upp för en ny solidarisk bostadspolitik.
I stället för att ställa grupp mot grupp, måste ansvariga politiker inse att EU-medborgarnas hemlöshet i Sverige är ett symtom på den svenska bostadskrisen.
Partikongressens ledamöter står nu inför ett val. Antingen ger ni ert medgivande till partiledningens populism. Kanske plockar ni några röster från andra partier, men med största sannolikhet kvarstår problemen.
Eller så inleder ni en seriös diskussion om hur socialdemokratin kan återta initiativet och driva en progressiv politik mot fattigdom och sociala orättvisor. Så förvaltar ni det socialdemokratiska arvet, så legitimerar ni partiets fortsatta existensberättigande, så stävjar ni en samhällsutveckling på glid i högerpopulistisk riktning.
Richard Ek, universitetslektor, institutionen för service management och tjänstevetenskap, Lunds universitet
Erik Hansson, doktorand, kulturgeografiska institutionen, Uppsala universitet
Ståle Holgersen, forskare, institutionen för bostads- och urbanforskning, Uppsala universitet
Helena Holgersson, universitetslektor, institutionen för kulturvetenskaper, Göteborgs universitet
David Jansson, docent, kulturgeografiska institutionen, Uppsala universitet
Jacob Lind, doktorand, institutionen för globala politiska studier, Malmö högskola
Carina Listerborn, professor, institutionen för urbana studier, Malmö högskola
Anna Lundberg, docent, institutionen för globala politiska studier, Malmö högskola
Don Mitchell, professor, kulturgeografiska institutionen, Uppsala universitet
Irene Molina, professor, institutionen för bostads- och urbanforskning, Uppsala universitet
Diana Mulinari, professor, genusvetenskapliga institutionen, Lunds universitet
Paula Mulinari, universitetslektor, fakulteten för hälsa och samhälle, Malmö högskola
Anders Neergaard, bitr. professor, institutet för forskning om migration, etnicitet och samhälle, Linköpings universitet
Maria Persdotter, doktorand, institutionen för urbana studier, Malmö högskola
Emil Pull, doktorand, institutionen för urbana studier, Malmö högskola
Lena Sohl, universitetslektor, institutionen för samhällsvetenskaper, Södertörns högskola
Catharina Thörn, docent, institutionen för kulturvetenskaper, Göteborgs universitet
Stig Westerdahl, universitetslektor, institutionen för urbana studier, Malmö högskola
Mats Widgren, professor emeritus, kulturgeografiska institutionen, Stockholms universitet
Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.