Svensk demokrati har blivit en låtsasbubbla
Debattören: Politikernas mål är att det inte blir någon förändring
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2018-06-10
DEBATT. Enligt en färsk undersökning från Pew Research center så är Sverige det i särklass minst populistiska (vänster eller höger) landet bland länder som Danmark, Frankrike, Tyskland, Italien, Nederländerna, Spanien och Storbritannien. Ett räddhågset svenskt etablissemang normaliserar debatten och håller de systemkritiska frågorna utanför och får allt att framstå som ”normalt”.
Valrörelsen är snart här. Partiledardebatter, analyser av Mats Knutsson med flera och frågor om invandring, välfärd och poliser kommer att debatteras. Hur ska det gå med Alliansen, SD och sossarna?
En sak är helt säker, allt kommer att vara precis som det brukar. Valdebatterna blir likt en storm i ett vattenglas samtidigt som människor bakom de politiska fasaderna märker hur hela vårt samhällsklimat förändras bortom inflytande.
Vilka bestämmer egentligen i vårt samhälle? Vem törs ifrågasätta den eviga ekonomisk tillväxten och miljöproblemen? Vem vill ta upp ekonomiseringen av människan? Vem törs koppla utmattningsrelaterade sjukdomar till systemfel? Uppåt 80 procent av befolkningen känner inget engagemang för sitt arbete, varför? Vem försvarar dig i den internationella handeln med digitala människor? Eller som Johan Croneman i DN uttrycker det: ”Vi tar frågorna som kräver minst. Enkelt för er, enkelt för oss. Politikerföraktet är stort, klås snart bara av folkföraktet.”
De enda säkra vinnarna i valet är systemförvaltarna, ett konservativt etablissemang i alla färger som räddhågset kryper allt närmare varandra och samtidigt vill få människor att tro att enda alternativet till gällande ordning är fascister, diktaturer och nazister underhållna av ryska nättroll.
Vi ska också ha klart för oss att det är extremister som ifrågasätter demokratin fast det nyligen i en undersökning i New York Times visar sig vara mittenväljarna i USA och Europa som utgör de största tvivlarna.
Bubblan där vi låtsas politik och demokrati spricker allt fortare.
Håkan Juholt svor i kyrkan i höstas när han sa:
”Jag är ledsen att säga det, men jag är 100 procent säker. Vi håller på att avveckla demokratin."
”Jag tror inte att hotet är en diktatur med rullande stridsvagnar på Sergels torg, utan ett expertstyre där vi inte låter landet styras av medborgarnas värderingar. Demokratin glider oss ur händerna.”
Jan Schermans välgjorda dokumentär på SVT ”Länge leve demokratin” skakade alldeles säkert om många experter. Exempelvis konstaterades att fyra av tio riksdagsmän anser att demokratin är hotad.
Vi lever på 2000-talet men gör vårt allra bästa för att hålla oss kvar vid en 100 år gammal version av demokratin där ett fåtal tar de dagliga besluten medan flertalet gör det vart fjärde år utan att ens veta hur fåtalet kommer fram till besluten eller vilka de är.
För att bli någorlunda delaktig i dagens politik måste du ägna dit liv åt att klättra upp för en hierarkisk partistruktur för att möjligtvis efter tiotals år kunna delta i ett direkt beslutsfattande.
Och de som gjort denna karriärresa, de sågar garanterat inte av den gren de sitter på.
Trots dagens kraftfulla informationsteknologi som ger alla människor en chans att delta så håller vi oss kvar vid en urgammal demokratisk ordning med en representativ tanke som vittrats ner och med väljare som lever i en interaktiv kultur.
För enligt den gamla demokratiordningen ska medborgarna helst vara passiva och inte lägga sig i.
De demokratiska problemen i den verkliga världen ökar för varje dag.
Hur kan vi tro att nationella partier ska kunna säkra demokratin när de som sätter gränserna för ekonomi och sociala normer verkar internationellt?
Demokratin blir verkningslös när det mellan väljaren och maktutövandet, exempelvis EU-parlamentet eller internationella banker, finns alldeles för många lager av representation, lobbying, teknokrater och brist på demokratiska institutioner.
Väljarna, demokratins uppdragsgivare, saknar helt enkelt en demokratisk räckvidd. Medan man runt om i Europa diskuterar nya former av demokrati som exempelvis transnationella partier eller representativ direktdemokrati så håller den svenska kälen i sig. Här är allt ”normalt”!
Men även EU-parlamentet i sig måste demokratiseras.
Beslut bakom stängda dörrar måste upphöra, lobbyingverksamheter måste kontrolleras, samgåendet mellan finansiella krafter och politiker måste återgå till att det är politiker och demokratin som för dansen.
Den alltmer ifrågasatta demokratin av gammal ordning öppnar för nya politiska möjligheter. Ett konservativt etablissemang och en nationalistisk protektionism på ena sidan. En inkluderande och omsorgsfull förnyelse av demokratin på den andra. Ett fruset svenskt debattklimat kommer inte att bestå. Kanske många människors känsla av en stundande valrörelse som mer fejkad än någonsin är en politisk vårkänsla.
Mats Sederholm, författare, krönikör och aktiv för DiEM25
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.