I dag slipper vi leka mamma, pappa, barn
I år uppmärksammas för första gången Regnbågsfamiljernas dag
Jag tänker att resten av samhället kommer kunna bli lika öppna som vår fyraåring. Men då krävs det att vi regnbågsfamiljer syns, inte bara i hbtq-sammanhang utan även i det offentliga rummet. Vi är precis som vilka familjer som helst. Den enda skillnaden är att vi är olika många föräldrar och att vi ibland är flera av samma kön.
Ska vi leka mamma, pappa, barn, frågade min då treåriga dotter. Jag föreslog att vi kunde leka familj med mamma, mamma, barn. Men nä, svarade hon bestämt, det går ju inte. Det var mamma, pappa, barn som var hennes favoritlek på förskolan. Och det var inget att diskutera. Redan så tidigt hade hon alltså lärt sig kärnfamiljsnormen, att det är så en familj ser ut. Mamma, pappa, barn. Trots att hon själv är uppvuxen i en familj med två mammor och med många olika familjekonstellationer runt omkring sig. Frivilligt ensamstående mammor, en familj med två mammor och en pappa – och en annan med tre pappor och en mamma. Det krävdes flera förhandlingar för att få in två mammor i dotterns familjelek.
För ja, heterofamiljsnormen är stark i Sverige. När jag och min fru är ute med barnen brukar de flesta som inte känner oss utgå ifrån att vi är systrar. En bekant till oss tog det ett steg längre och trodde att vi var syskon som valt att skaffa barn ihop. Jag tycker att det är lite talande att den något incestuösa familjekonstellationen kom mer naturligt för henne än att vi skulle vara gifta. Fast det är inte konstigt att det är så. Vi regnbågsfamiljer är ganska osynliga i det offentliga rummet större delen av året. När sommarens pridefiranden avslutats är det som att vi försvinner från folks medvetande. Då får jag och min fru turas om att vara ”far” till våra barn.
Hur svårt kan det vara att utforma formulär? Varför inte bara skriva #vårdnadshavare? Well, den här gången får frun vara ”fadern” eftersom jag fyller i formuläret = har första tjing att välja. He he. #regnbågsfamilj
Enligt en forskningsstudie vid Karolinska Institutet behövs en utökad hbtq-kompetens inom den reproduktiva hälso- och sjukvården. De flesta regnbågsfamiljer jag känner har ett antal knäppa erfarenheter på lager. Själv har jag tillräckligt för att kunna sätta upp en stand-up show om jag vill. De flesta menar inget illa, och jag tar aldrig åt mig. Det mesta är sånt som vi kan skratta åt, även i stunden. Men ibland orkar man inte riktigt ta diskussionen. Som när en läkare frågade mig under IVF-behandlingen, när jag var hög på hormoner, varför jag inte bara skaffar mig en man i stället. Det skulle ju vara väldigt mycket lättare, menade hon.
I år uppmärksammas för första gången Regnbågsfamiljernas dag stort på flera håll runt om i Sverige. Det är en dag som firats länge internationellt den första söndagen i maj, under namnet International Family Equality Day, men som aldrig fått något genomslag här. Det kommer anordnas familjefester och läggas ut bilder i sociala medier under taggen #Regnbågsdag. Även om jag personligen inte är något fan av stora jippon, inklusive stora festivaler à la Pridefestivalen, så tänker att det är jätteviktigt att visa att vi regnbågsfamiljer finns – för våra barns skull. I en aktuell doktorsavhandling beskriver Per Nordén hur barn i regnbågsfamiljer osynliggörs i skolans miljö. Flera vittnesmål i avhandlingen är rena skräckexempel, som att en flicka som var med i ett stökigt tjejgäng fick frågan från skolkuratorn om hon bråkade för att hon var rädd att bli lesbisk som sin mamma.
Men det finns hopp. Hemma har vi fått dottern att leka familj på flera olika sätt. Det krävdes lite övning och övertalning, men det gick. Jag tänker att resten av samhället kommer att kunna bli lika öppna som vår fyraåring. Men då krävs det att vi regnbågsfamiljer syns, inte bara i hbtq-sammanhang utan även i det offentliga rummet. Vi är precis som vilka familjer som helst. Den enda skillnaden är att vi är olika många föräldrar och att vi ibland är flera av samma kön.
