Jag är ingen duktig människa
Det är ett under att jag ens tar mig iväg till min arbetsplats.
Inte heller matplanerar jag.
Men ändå är jag deras bästa mamma.
Jag är inte duktig.
Det är ett under att jag ens tar mig iväg till min arbetsplats dag efter dag. Mödosamt att kliva upp, knepigt att hålla tempot och ytterst besvärligt att lyckas skicka i väg barnen till skolan.
Jag gör det, men knappast med högsta betyg.
Jag vet aldrig när förskolan har planeringsdagar eller när den stänger tidigt. Varje gång drabbas jag av den förlamande känslan: Inte just nu, inte just i dag.
Det har hänt att jag hittat ett barn äta munkar till frukost. Lyhört föräldraskap, kan vi kalla det.
Jag stryker inte kläder dagen innan de ska användas, utan alltid när jag borde vara på väg i kollektivtrafiken. Alla dessa skjortor jag strukit och ändå valt bort för som 38-åring har jag fortfarande ”ingenting att ha på mig”.
Jag kan mycket lite om klädvård, som enligt uppgift är en hel vetenskap. En kvinna informerar nämligen sin man om det och tittar på mig som om jag och hon ingår i en hemlig klubb för stärkelse och jag vet inte, ättika? Som om det kommer med könet.
Inte heller matplanerar jag och vet tidigast en timme innan middagen ska stå på bordet vad som serveras. (Men det är jag som levererar den, till hela familjen, och det i sig förtjänar väl jubel och hurra).
Jag känner emellanåt att tillvaron är övermäktig, och att jag inte står stadigt. Då lägger jag mig platt mot det hårda kaklet i badrummet.
När jag hämtar barn synar jag andra föräldrar i mitt ålderspann och önskar att jag var lika vuxen som de tycks vara. Mellis redo i väskan-vuxna. Koll på läget-vuxna. Såna som betalar räkningar i ytterkläderna så fort de nått hallgolvet-vuxna.
Jag är inte ens duktig på att föda barn. Ingen urmoder, ingen powerkvinna, ingen som likt Gynning får kraft av sitt underliv, bara en helt vanlig person i behov av enorm omsorg.
Enligt min man är jag dessutom ”riktigt dålig på att tänka positivt”. Pragmatiker enligt mig själv, orossjäl enligt andra.
Och ändå, märk väl, lyckas jag bära barnen. Genom första dagen på förskolan, första magsjukan, första gången med tårna i havet. Genom sina första hjärtekross, första prov, första fotbollsträningar.
Där är jag, deras bästa mamma.
Varmt tack till mig själv.
Och till dig, mamman som är som jag: Det går, också på vårt sätt.