Är våra barn inte värda mer?
Barn och familjer får kriga för att göra sin röst hörd
Ett barn som mår dåligt kan tvingas vänta i flera månader och år innan de får hjälp – är det så här vi tar hand om våra barn?
“Kanske är vi inte mer värda?”. Den frågan ställer sig 16-åriga Gabriella Antonic Svensson i ett reportage i DN som handlar om den häpnadsväckande utveckling som skett i Sverige från millennieskiftet fram tills nu: nämligen att våra barn dör utan att någon egentligen gör något åt det.
För även om det faktiskt finns en hel del som går åt rätt håll i vårt land är det en sak som sticker ut i jämförelse med andra länder i Europa. I stället för att ha varit ett land där vi haft låg dödlighet bland unga vuxna är vi nu ett av de länder i Västeuropa där människor i tjugo- och trettioårssåldern dör allra mest. Varje vecka tar drygt två unga människor sitt eget liv. Det är helt fruktansvärda siffror.
Vad som är mer fruktansvärt är att det inte finns någon som helst samordning i samhället för att rädda de här ungdomarna och deras familjer. Skolan tappar dem, BUP tappar dem, socialtjänsten tappar dem, hela vuxensamhället tappar dem. Sviker dem. Ingen tar ansvar, ingen tar rodret och ingen talar med varandra.
Ett barn som mår dåligt kan tvingas vänta i flera månader och år innan de får hjälp vilket inte bara strider mot vårdgarantin - det är direkt livsfarligt för ett barn eller ungdom med självskadebeteende.
Är det så här vi tar hand om våra barn? Ska barn i Sverige behöva känna att de inget är värda? Ska de behöva böna och be för att få hjälp att ta sig ur monstrets klor som pågår i deras inre?
Vi vuxna har för länge sen tappat tilltron till vårdkedjan för vi vet att den gamla klyschan om att man “måste vara frisk för att orka vara sjuk” stämmer. Vi vet att vi måste vara starka för att få den vård vi behöver. Tyvärr. Men det är för jävligt rent ut sagt att det har gått så långt att även ungdomar drabbas och dör av att vården och de ansvariga politikerna sviker dem.
IVO har gjort en granskning som befäster att det finns oerhörda brister i vårdkedjan kring hur barn och ungdomars mentala hälsa tas om hand. Lägg därtill på en skola med allt fler ungdomar som inte klarar grundskolan - undersökningar visar att även det har en direkt effekt på det mentala måendet.
Barn och familjer får kriga för att göra sin röst hörd. I desperation tvingas föräldrar ta tjänstledigt eller säga upp sig från sida jobb för att vara vid sina barns sida av rädsla för det onämnbara.
När ska vi göra något? Vi snackar om ett problem som byggts upp sedan 90-talet och ingen har skrikit högre om det här? Ingen större debatt har svept över landet.
I ytterligare undersökningar gjorda av WHO träder en mörk verklighet fram. Över hälften av alla trettonåriga flickor upplever psykosomatiska besvär två gånger i veckan. Vid en första anblick kan man kanske avfärda det med att det är så livet kan te sig i puberteten och att tonårstiden är en evig loop av känslor. Men när man jämför den ökade statistiken av “vanligt tonårsmående” med självmordsstatistiken så är det direkt kriminellt att blunda för den.
Som om inte det vore nog, lägg till den lilla kryddan knark i mixen och du har ännu en variabel för varför allt fler ungdomar dör i vårt land. Att ungdomar dör i knarkkriget vet vi, men vet du hur mycket droger din egen tonåring använder?
Folkhälsomyndigheten, som ytterst ansvarar för arbetet att stoppa självmord, bekräftar i DN:s undersökning utvecklingen som sker i vårt land. Frågan är bara vem, vilka och vad som krävs för att vända det.
För, vad jag kan se är det inget politiskt parti som direkt pratar psykisk ohälsa på sina plattformar just nu - trots att det är ett av Sveriges största problem.
Varför är det så? Är våra barn, och vi, inte värda mer?