Till vems nytta lägger vi ut bilder på våra barn?
Det är inte dumt att ifrågasätta vårt omdöme
Det är högst mänskligt och något fint att vilja visa upp det bästa man har för världen.
Men visste du att det kanske också är ett brott?
Du är på semester med familjen. Du tar en bild på ditt barn i solnedgång lekandes på en strand. Den blir fin. Så fin att du lägger upp den på Instagram. Kolla så bra vi har det, kolla så fin familj jag har. Du är stolt. Och det är inget fel i det. Det är högst mänskligt och något fint att vilja visa upp det bästa man har för världen. Men visste du att det kanske också är ett brott?
Ba-bam-baaaaaaaam hör jag tv-musiken skaka i bakgrunden. Ett brott?
Ja, kanske. 2018 infördes lagen om olaga integritetsintrång i brottsbalken för att kunna skydda människor mot kränkande uppgifter på nätet. Och nu kanske inte just en fin bild på ett barn i motljus är så oerhört kränkande. Men det tål att tänkas lite på vad som faktiskt är det.
Det blir absolut kast i glashus av mig här nu, jag jobbar med Instagram och har en blogg som till mycket handlar om mitt familjeliv. Kanske är jag också en brottsling. När min son opererades akut för sprucken blindtarm för några månder sedan så tog jag själv tillfället i akt att dela med oss av vår motgång på internet. Jag lade upp en bild på mig och sonen och berättade vad som hänt, jag delade sjukhuslivet på stories och pratade om hur det kändes och hur vi mådde. Hade min son, fyra år, godkänt min publicering? Hade han, om han ens förstått vidden av internet, haft mod att säga nej till mig, hans ömma moder som han som i ett barns natur vill göra allt han kan för att göra nöjd och stolt. Det smärtar mig att inse men som förälder har jag ett stort maktövertag över mina barn som kanske inte alltid är till godo.
Naturligtvis skulle jag, lika lite som du, aldrig lägga upp en bild på mina barn som skulle komma dem till skada. Men kan jag alltid avgöra det åt dem?
I dagarna kom rapporten “Juridiken bakom sharenting” som institutet för juridik och Statens Medieråd tagit fram. Där fastslår man att sharenting (parents who shares) kräver en ordentlig översyn huruvida lagligt vi föräldrar beter oss på internet.
Och även om det mesta som grammas eller bloggas är harmlösa bilder som är som tagna ur ett klassiskt analogt familjealbum så är det inte dumt att ifrågasätta vårt omdöme. Precis som gamla tv-program som gjorde business av att skratta åt tokiga barn såsom ”Americas Funniest Homevideos” eller varför inte ”Lekande Lätt ” så skrattar vi fortfarande högt åt tokiga saker barn säger, galna saker de gör, utbrott de får, vi skrattar tills vi gråter åt barn som somnar i sin pasta och barn som trillar och slår sig. Barn är kul. Och hårdvaluta.
Youtubers gör i dag stora pengar på att “pranka” sina barn och utsätta dem för tester och lur för att sen läggas upp på nätet. En trend online har till och med varit att kasta mat på sitt barn och sen filma reaktionen. Roligt i tanken men med sur eftersmak. Och vem minns inte klippet “David after dentist” som nu har över 141 miljoner visningar och som numera säljs som en NFT? Jag har själv skrattat. Men. Var lille David medveten om vidden av att pappa lade ut honom drogad på nätet för en hel värld att skratta åt? Återigen - kanske är det harmlöst och kul och kanske har David inte tagit någon som helst skada av det. Men, kanske är det ett brott?
Det vore i så fall inte första gången vuxna människors sug efter pengar och uppmärksamhet gått före ett barns rätt. Och det tål att fundera kring.
Varför lägger vi ut bilder på våra barn? Till vems nytta och för vems behov?