Jag har alltid föraktat hockey – sedan började min son spela
”Mina egna fördomar luckras långsamt upp”
Förstås fick jag, bokmalen, balettjejen, orkestertönten, en hockeyson.
Jag har alltid föraktat sporten.
Allt grundat i relationen till hockeykillar genom tiderna.
Japp, jag minns er.
Särskilt er som var tvungna att berätta hur ful man var.
Som skrev lappar på skolbänken: Ingen tycker om dig, sluta andas så högt.
Som alltid tjöt ”brandbilen kommer” ihop med ljudet av en siren när jag tvingades prata högt för klassen.
I dag drabbas jag av de största av tvivel varje gång min chef ber mig att hålla en dragning. Brandbilen vill inte.
Jag minns när det lokala A-laget hade nollning för de nya spelarna och hur jag och en kompis utmanades att ställa upp. Visa pattarna, gör det bara.
Jag minns sudden (så pass originellt) som kastades. Och hur obekväm jag blev.
Särskilt av hockeykillar i grupp.
Tog plats, var ihop med de populära tjejerna (inga konstigheter, snarare skolans lag, de som är högst i hierarkin söker sig antagligen till varandra), hade en självklarhet jag aldrig någonsin besuttit. Här kommer jag, och jag har rätt till – allt.
Något man gissningsvis får av laget, känslan av att man tillhör ett sammanhang större än sitt egna lilla rum.
Att läsa är att överleva. Men upplevelsen är ju i allra högsta grad privat.
Hur som helst. Jag har alltid känt mig blyg, underlägsen och ärligt talat hyfsat rädd i närvaron av de här killarna och förutsatt att alla är likadana.
För ni vet, när man under en period träffar många olika personer som ungefär beter sig som en och samma cementeras vissa fördomar.
Det var aldrig killar överlag, för mig, utan specifikt alla killar som spelade hockey.
När min son var fyra anmälde min man honom till skridskoskola.
Jag sa absolut, så länge han under inga omständigheter börjar spela hockey.
Klipp till fem år senare:
Han kliver upp innan sex varje söndag, drar iväg trunken och kommer tillbaka några timmar senare med någon assist han i detalj måste återberätta. Men framför allt: Nöjd. Lätt i stegen. Kanske lite längre? Annan hållning? Ah, självsäkerheten. Den naturliga.
Han älskar hockey. Och jag inbillar mig att han utvecklar någon sorts sisu: Han måste upp tidigt, hålla koll på alla fjortontusen prylar, åka in sprillans nya skridskor, lära sig ta förluster, och kämpa för laget. Men han lär sig också hur man är en bra vän, en mjuk, någon som tröstar.
Och mina egna fördomar luckras långsamt upp. Det är inte sporten det är fel på.
Det han upplever önskar jag alla barn.
Också den lilla Ida, inuti.
Ses i Korpen, då, alla ni som är som jag. Laglösa.
