Han glömde sin pappavecka och hyllas – det är ett hån
Hur ska mammor känna medvind, när det är papporna som ständigt står i den
Förra veckan var hektisk.
Det var min vecka med barnen.
Men olyckligtvis hade jag glömt bort den detaljen, att jag är mamma.
Alltså var mina barn på väg hem från skolverksamhet när det plötsligt slog mig att jag ju inte var där för att ta emot. Jag var nämligen långa mil bort.
Vad jag gjorde i stället för att hämta barn? Äsch, sånt mammor gör dagarna i ända, hittade mig själv, satt ifred, skådade inåt.
Lyckligtvis kunde min kompis rycka ut, tack och lov. Alla mätta och torra.
Nej. Det har förstås inte hänt. Mig.
Däremot Martin Melin. Ni vet, Sveriges mest kända polis och numera även politiker. Och han vände sig till Instagram.
Där berättar han att han glömde sin pappavecka. I stället för att ta emot barn i Sverige satt han på ett hotellrum i Finland. Detta illustreras med en bild på Martin. Där sitter han, alldeles pappigt skön, med uppknäppt skjorta, slipsen lite slarvigt slängd bredvid.
Synnerligen fokuserad, vad det verkar, på något angeläget i telefonen.
Han hyllar stödet, och hjälpen han fick.
Ingen större skada skedd, med andra ord.
Förutom att han glömde sitt barn, förstås.
Och befann sig i ett annat land.
Hur som helst fylls kommentarsfältet av hjärtan! Mjuka bokstäver. Rena hyllningar. Fängslande.
När Camilla Läckberg, som är mamma till barnet, för ett par år sedan skickade ett annat barn till förskolan i skrynkligt lucialinne kollapsade internet. Nåde den mamma som inte hinner stryka. Eller vill, för den delen.
Åh, det är så enahanda att vi fortfarande är här.
Pappor och mammor. Ältar skillnader. Jag brukar hävda att vi väl ändå är i föräldraskapet på lika villkor, att vi inte ska eller behöver barnvakta pappor. Släpp ansvaret, så tar den andra vuxna över.
Men med den här anekdotiska bevisföringen jag nu för börjar jag misstänka att gemene man faktiskt gör skillnad på föräldrar. Hur du får vara, vad du kommer undan med.
Det här handlar förstås inte om Martin Melin eller Camilla Läckberg, det vill jag på alla sätt understryka. Duon gör garanterat, precis som de allra flesta, så gott de kan.
Men det är i sak orättvist.
Den ena blir anklagad att inte vara tillräckligt god mor på grund av ostruket plagg, den andra glömmer sitt barn och får hjärtan. Hjärtan!
Ett hån mot alla mammor. Och förstås mot alla pappor som aldrig glömmer.
Att pappor sägs få beröm för det mammor gör av bara farten är ju en klassiker. Ett nött argument, men i många fall verklighet.
Min man överöses till exempel med lovord av sin svärmor, min ömma moder, för att han handlar. Ja, mat. Som hans barn i allra högsta grad behöver.
Han solar sig i glansen, som får mig att storkna.
Som om ni inte är bättre än så. Som om det är nivån pappor i genomsnitt ligger på.
Åh, du glömde ett barn, gubben, det kan hända den bästa. Vad duktig du är som lägger din tid på Ica maxi! I all välmening, känner du dig inte liten? Om det är verkshöjden.
Att det minsta lilla är bra nog, att det är tillräckligt. För ingen förväntar sig mer.
Hur ska mammor känna medvind, när det är papporna som ständigt står i den.
Jag förstår att det är angenämt, men ni borde kräva mer. Ni borde vilja tas på allvar på samma sätt som mammor gör.
Som om pappor är att räkna med.
Tänk va, vilken grej.