Frida ville ta sitt liv efter förlossningen
Drabbades av tredje gradens förlossningsskada – fick ingen hjälp
Publicerad 2020-02-28
Smärtan var outhärdlig. Trots det sa läkarna att allt såg fint ut.
Till slut orkade Frida, 33, inte mer, utan började planera sin dödsdag.
Sedan kom den räddande ängeln.
Linköpingbon Frida Trönnberg, 33, fick sitt första barn i april 2018. Fem månader senare planerade hon sin dödsdag. Hon stod inte längre ut med sina fruktansvärda smärtor.
– Jag hade så otroligt ont i min bäckenbotten och allt jag fick höra från vården var att allt såg fint ut. Så då utgick jag från att det är så här det är att få barn, att jag alltid kommer ha ont.
– Så jag drog slutsatsen att jag antingen kommer att ha det så här till jag fyller 80 och dör, eller så kan jag välja att avsluta mitt liv nu, för det var verkligen inte värdigt.
När Frida födde sitt barn drabbades hon av tredje gradens förlossningsskador. Hon syddes men inte korrekt, därmed började besvären. Den första tiden efter förlossningen kantades av urinvägsinfektioner och smärta. Till skillnad från sina vänner kunde hon inte lyfta sitt barn eller gå barnvagnspromenader utan att det kändes som om hon hade en kniv mellan benen. Vännerna kunde göra en massa saker som Frida inte kunde.
Fick rådet att ha sex
På efterkontrollen sju veckor efter förlossningen hoppades Frida att läkaren skulle säga vad som var fel. Men så blev det inte.
– Hon sa bara att allt såg bra ut, att det bara var att fortsätta att knipträna.
När Frida fick urinvägsinfektion för fjärde gången i rad sökte hon hjälp på gynakuten. Inte heller där såg de att något var fel, hon fick åka hem med antibiotika. Hon fick sedan en ny tid hos en annan gynekolog, det besöket minns hon väl. Frida blev diagnostiserad med överaktiv blåsa och fick rådet att knipträna och ha sex.
– Jag blev väldigt dåligt behandlad på alla sätt och vis. Det var efter det här besöket som jag kände att det var helt hopplöst. Att knipträna var just det jag inte skulle göra då jag var så överspänd i bäckenbotten. Det gör bara att allt blir hundra gånger värre. Jag fick helt fel medicin och behandling.
Dottern drabbades av situationen
Vid det här laget hade Frida drabbats av post traumatisk stress, något hon diagnostiserades för senare. Situationen påverkade dottern, som sov oroligt.
– Hon märkte att jag var stressad, det var svårt att få henne till ro. Hon vaknade hela tiden, typ två gånger i timmen om nätterna, så jag fick aldrig någon möjlighet att somna heller. Det blev en fruktansvärd sömnbrist som gjorde att allt blev mycket värre.
Fridas mjölk sinade och hon åt flera antibiotikakurer. Även om hon kunde amma på den antibiotikan märkte hon att dottern blev lös i magen.
– Jag var så sjuk, så i mitt huvud fanns inte så många rationella tankar. Jag kände att jag förgiftade henne med den mjölk jag hade och att jag var mer till besvär än nytta. Därför kände jag att det var bättre att hon inte hade en mamma alls än en mamma som förgiftade henne med bröstmjölk och var så fruktansvärt stressad.
Fridas planerade att dödsdagen skulle ske innan dottern fyllde ett.
– Jag ville absolut inte ge henne ytterligare lidande i sitt liv än vad jag redan gjorde. Jag kunde absolut inte låta henne komma ihåg mig, och bli helt förstörd.
Så mår Frida i dag
Men räddningen kom innan det var för sent. Sex-sju månader efter förlossningen blev Frida sjukskriven av en läkare på vårdcentralen. Dagen efter blev hon skickad till psykiatrin och fick antidepressiva. Sedan började hon själv söka hjälp igen. Hon anmälde till Ivo, Inspektionen för vård och omsorg, och kontaktade Patientnämnden. Efter ett tips fick hon även kontakt med en läkare som skulle vara bäst i landet på förlossningsskador: Eva Uustal. I december 2018 fick Frida en tid hos henne.
– Hon tittade på mig i fem minuter och såg att tre muskler var av i mellangården, att bindväven mellan slida och tarm var trasig, plus att jag hade revor på fyra ställen i den djupare delen av bäckenmusklerna. Det var många muskler som var av. Att man inte hittade det på en efterkontroll fast man beskriver att man har ont är anmärkningsvärt.
– Hon frågade mig hur jag mådde psykiskt. Hon frågade även min man hur han mådde och han började gråta. En förlossningsskada är något som drabbar hela familjen – och det visste ju hon.
Frida fick det glädjande beskedet: det mesta skulle gå att laga. I mars 2019 opererades hon – och i dag är hon återställd till 95 procent. Hon kan träna olika former av kampsport, som jujutsu, något hon inte kunde drömma om när dottern var nyfödd.
– Jag har ju haft otroligt tur. För mig tog det bara tre läkare innan jag fick hjälp. Jag har även haft tur för att jag bor i rätt landsting. Det är tack vare en lyckad operation och framför allt otroligt mycket rehab från min sida.
– De fem procenten utgör en en reva i den djupare muskulaturen på höger sida av bäckenet, den revan kan göra att jag blir överspänd i musklerna och att jag blir lite sned när jag går. Men min läkare tror att jag kan läka.
Eva Uustal: ”Kvinnan som föder barn är en hjältinna”
Via mejl kommenterar Eva Uustal, överläkare på kvinnokliniken i Linköping och expert på förlossningsskador, den uppgivenhet som Frida och flera andra kvinnor upplever:
– Jag är så arg på hur det fungerar i dag. Det finns ett dilemma med hur underlivet blir efter en förlossning. Alla får spår och de flesta får bristningar, men det mesta läker fint. Mödravården i dag har på många håll inställningen att man ska lugna kvinnor så att de kan invänta spontan läkning.
– Problemet uppstår när man inte har tid eller kompetens göra undersökningen på ett noggrant sätt och koppla symtomen till fyndet vid undersökningen. Då kan kvinnan känna sig avfärdad, skriver Eva Uustal.
Hon har mött många kvinnor med skador som fått höra att avslitna muskelfästen är ”kosmetiska problem”, och att man inte ska göra operationer förrän slidväggarna syns utanför öppningen.
– Det vittnar både om okunskap om anatomin men även om att man tycker att kvinnor inte ska bry sig om funktionen i sitt underliv. För mig påminner det om en kvinnosyn där kvinnor ska ses som bärare av foster och inte som egna individer.
Eva Uustal understryker hur stark kvinnan är som föder barn.
– Jag tycker att man ska se varje kvinna som föder barn, med sin egen hälsa som insats, som en hjältinna. Vi behöver ha en bättre organisation, och rutiner för att följa upp och rehabilitera alla kvinnor efter vaginal förlossning efter behov. Nästa överallt finns för få fysioterapeuter som kan känna på slidans muskler och hjälpa till med rätt träning.
– Varje region bestämmer själv och behöver inte följa de rekommendationer som finns. De få centra som opererar skador överöses med patienter och vi hinner inte med de egna köerna – och får böta. När vården fallerar och kvinnorna protesterar i sociala medier kan det göra att färre ens vill föda barn vaginalt, eller kanske överhuvudtaget, säger Eva Uustal.
Fridas råd till andra drabbade
- Ge inte upp, det finns hjälp att få: Du kan behöva söka dig utanför ditt landsting.
- Gå med i Facebookgruppen ”Förlossningsskadad? Du är inte ensam!”.
- Följ mitt Instagramkonto heltunderliv och Facebookkonto Helt underliv för tips och råd.