Cancersjuka Maria längtar efter barnen i coronakrisen
Kan inte bo med familjen på grund av coronaviruset
Uppdaterad 2020-06-01 | Publicerad 2020-05-31
Det är jobbigt att vara svårt sjuk, och att vara det under en pandemi gör inte saken bättre.
Allt cancersjuka Maria längtat efter, är närhet från familjen.
– Det har varit, och är fortfarande, jättejobbigt.
I mars kramade 44-åriga Umeåbon Maria Axelsson sina tre barn senast. Sen kom coronaviruset och ställde till det. Maria som har behandlats för cancer sedan i höstas fick isolera sig som resten av Sveriges riskgrupper.
– Det har varit jättejobbigt att må så dåligt och att få bearbeta det jag gått igenom ensam. Jag har insett hur mycket fysisk närvaro betyder.
Därför var det en stor lycka när hon fick krama två av sina barn för två veckor sedan, när hennes mamma gjort ett så kallad kramskynke.
– Jag grät i flera dagar efteråt, det var en lika stark känsla som att föda barn.
Cancern var långt gången
Det var förra sommaren som Maria kände sig annorlunda. Hon var trött och hade ont i magen, men när hon sökte vård hittade man inget som var fel. I augusti drabbades hon även av bältros som inte gav sig riktigt, och i oktober började hon känna sig flåsig.
– En dag på jobbet så fick jag ont i hela överkroppen och hade svårt att andas. Jag insåg att det var något konstigt med mig och åkte in akut. Det visade sig att jag hade flera liter vätska i ena lungan.
Först senare förstod hon att vätskan i lungan var en bieffekt av äggstockscancer, vilket var diagnosen hon fick några dagar senare.
– Jag blev inte förvånad utan mer väldigt ledsen. Undermedvetet hade jag förstått att jag hade cancer men jag hade inte accepterat att det var just det, vi har nämligen ärftlig bröst- och äggstockscancer i släkten.
– Men jag klappade inte ihop. Samma kväll bestämde jag att jag skulle ha ett positivt fokus. Jag menar inte att jag skulle ”kämpa” eller ”vinna”, utan att jag skulle hålla mig positiv genom detta.
Cancern var långt gången och hade spridit sig till andra organ. Läget var allvarligt, Maria fick snabbt påbörja sin behandling som inleddes med tre cytostatikabehandlingar.
Maria och barnens pappa har försökt att hålla 11-,16- och 20-åringen liv så normala som möjligt. Men barnen har dock förstått allvaret med sjukdomen.
– Min 11-åring var med när jag skulle prova peruk. När vi var hemma bröt hon ihop och sa att det här är inte min mamma. Allt jag tänkte då är att jag inte får dö.
– De har sett hur sjuk jag varit. När man tappar hår, ögonbryn och ögonfransar och är utslagen fysiskt då spelar det ingen roll hur mycket smink man drar på sig, man ser ändå sjuk ut. Det går inte att vara sig själv när man har cancer, jag har varit Maria med cancer.
”Kommer att leva länge”
Den 5 februari fick hon till sist opereras. Operationen gick bra, som minne har hon ett 40 centimeter långt ärr från bröstbenet till blygdbenet.
– Efter det fick jag tre omgångar cytostatikabehandlingar till. Och det har gått väldigt bra. Jag träffade min läkare i veckan och gick igenom de sista röntgensvaren och proverna: Jag har ingen aktiv cancer nu. Det var en väldig lättnad.
Maria firade med att åka hem till sin pappa som också är i riskgrupp.
– Han sa: ”det var en jävla vinter”. Sen satt vi och åt glass i solen.
När Marias immunförsvar blivit bättre ska hon påbörja en behandling som ska förhindra att tumörceller från att växa igen.
– Det är vanligt med återfall men jag har fokus på här och nu, just nu har jag ingen aktiv cancer. Dessutom går det fort framåt med cancerforskningen nu för tiden så jag ser väldigt mycket ljus i tunnel – jag kommer att leva länge.
Hoppas återförenas under sommarlovet
Just nu längtar hon tills hon får ett normalt vardagsliv med sina barn igen, som just nu bor hos sin pappa. Och att kunna få vara en ”vanlig” förälder åt dem.
– När mitt immunförsvar kommit upp om inte allt för många veckor kommer vi börja träffas igen. Jag hoppas att vi kan bo ihop igen när sommarlovet börjar.
– Det har varit fruktansvärt att inte kunna vara med dem. Men en liten aspekt som är positiv är att jag verkligen haft tid att vila, man är ju så otroligt sliten. Sen har banden i familjen har blivit mycket starkare. Deras pappa och mormor har klivit in där jag inte har räckt till.
Under sin sjukdomsperiod har Maria lärt sig att ta emot hjälp, som att låta sina syskon starta en insamling på Facebook.
– Jag har ett sådant fint nätverk som funnits där och som varit fina mot mig dagligen, jag har känt mig så älskad och buren av alla omkring mig. Jag är så otroligt glad över att bo i Umeå och ha det stödet jag har här. Jag känner mig väldigt priviligierad på många sätt.
Prenumerera på Familys nyhetsbrev
Aftonbladet Family har skapat ett nyhetsbrev med erbjudanden, veckans snackisar och bästa krönikor. Klicka här för att få del av detta kostnadsfritt varje tisdag!