Är det ens någon mening att skaffa barn i Sverige?
Det är skamligt hur man hanterat förlossningsvården
Självklart ställer en världsomsvepande pandemi till det. Men det är dock tydligt att det, som så ofta, är vård för kvinnor som först stryks från listan av “nödvändigheter”.
“Det är absurt att min partner inte fick vara med på BB men att tjugofem olika personer i personalen kunde få komma och gå in i mitt rum, både ur smittskyddssynpunkt och hur traumatiskt det är att behöva vara separerad från sin partner när man just har fött barn”, berättar en nybliven mamma.
Jag läser texten från Birth Right Swedens rapport “Att föda barn under en pandemi” och inser först nu hur skamligt man hanterat just förlossningsvården under pandemin.
I rapporten har man samlat in vittnesmål från gravida, föräldrar och barnmorskor om att vänta barn, föda barn samt bistå under graviditet och födsel under covid-19-pandemin. I rapporten blottläggs en vård som helt saknar marginaler. Föga förvånande men ändå.
Under pandemiåret har fler än 113 000 personer fött barn och trots att en kvinna utan något problem har haft tillåtelse att gå och handla toapapper på Ica tillsammans med sin partner, äta på restaurang ihop vid samma bord, ja, de får till och med åka tunnelbana eller buss tillsammans så blir det stopp och belägg när ens gemensamma barn ska födas. Och detta av anledningar som förbryllar även dem som arbetar inom vården då det saknas evidens om att en partner i förlossningsrummet, eller vid ultraljud för den delen, skulle påverka pandemiläget åt något håll.
Varför får man gå fyra på restaurang men inte sitta två personer och få se sitt barn på en skärm för första gången, eller kanske än viktigare, att ensam tvingas se att sitt efterlängtade barn inte längre lever i magen? Det är ett mysterium jag inte kan förstå.
“En dag när jag skulle på kontroll och satt i väntrummet kom en kvinna ut ensam från en ultraljudsundersökning och hade fullständig panik. Hon skrek och grät, hon hade precis fått veta att hennes barn hade dött i magen och när hennes sambo kom inspringande så stoppade de honom och frågade vem som hade sagt att han fick komma in. Då undrar jag vart mänskligheten är på väg”, berättar ett vittne i rapporten.
Missförstå mig rätt här nu – självklart ställer en världsomsvepande pandemi till det av astronomiska mått. Det är många som väntat på vård som inte fått det, det är många som tvingats förändra sina liv till det sämre, vi har alla drabbats på det ena eller det andra sättet. Det är lätt att det blir stök i början innan nya krisrutiner hinnas sättas och utvärderas.
Men. Det är ändock tydligt att det, som så ofta, är vård för kvinnor som först stryks från listan av “nödvändigheter”.
Jag minns så väl den verksamhetschef som på tv-nyheterna uttalade sig under pandemins inledande stormiga veckor att kvinnor minsann inte kunde förvänta sig kejsarsnitt på grund av något så banalt som förlossningsskräck. Kvinnoföraktet, så starkt, gick att ta på. Äntligen kunde man få neka dessa veka varelser. Hah!
Ingen tänker på kostnaderna som kommer av att tvingas föda på ett sätt som innebär obstetriskt våld och stort emotionellt trauma. Eller tänker på det faktum att kvinnor nu inte vågar bli gravida för att de är rädda för att inte bli beviljade kejsarsnitt. Vad blir kostnaderna av det – långsiktigt? Men det är sällan en har tid att tänka längre än till nästa kvartalsrapport dessvärre.
Den ständiga frågan är alltjämt hur kan vi få politikerna och privata kliniker att inse att det i långa loppet bara blir dyrare att skära ner på förlossningsvården gång på gång?
Vad är det för mödrar ni skickar hem sex timmar efter en vaginal förlossning man inte velat genomgå helt ensam utan stöttande partner?
Hur mår den person som nu ska vara i stånd att ta hand om ett nytt liv på allra bästa sätt?
Hur funkar amningen?
Hur enkelt är det för partnern att knyta an till sin nya familj när hen inte fått vara med vid dess födelse?
Hur kan politikerna bara bortse från den forskning som finns som så tydligt pekat åt ett håll: happy förlossning – happy familjestart.
Lite förenklat, men ni fattar poängen det är jag säker på.
Att föda barn är en upplevelse som alla inblandade bär med sig resten av livet –på gott och ont.
Att få en bra start i den nya föräldrarollen är enligt forskning direkt avhängigt på hur förlossningen och tiden direkt efter har gått. Så varför satsas det så otroligt lite på att återta platsen som ett av de bästa länderna i världen att föda barn på?
Vi kvinnor har för länge sedan förlorat det förtroendet för vården och nu väntar en sommar av personalbrist och än fler inställda vårdtider. Det är nästan som man undrar ifall det är någon mening att skaffa barn i vårt land om det ändå inte värderas högre än så här?
Nu är hög tid att bygga upp och sluta riva ner!