Vi behöver vara lite mer ”bad enough parent”
Jag släppte på reglerna om skärmtid – vad skönt det var
Vi föräldrar slår i dag knut på oss själva för att göra vårt yttersta för att våra barn ska gå igenom livet utan minsta obehag.
Frågan är om det är det bästa i längden?
Vi pratar ofta om att vara en “good enough parent”. Alltså att man ska vara snäll mot sig själv och inse att vi gör så gott vi kan, vi kan inte vara perfekta men vi kan vara “bra nog”. Vi kanske i stället borde ställa oss frågan – är jag “bad enough parent”?*
Det är kanske till och med är en större utmaning än att försöka vara en bra nog?
Förra veckan var min familj i covid-karantän och jag insåg att jag för första gången i mitt snart åtta år långa föräldraskap fullständigt släppte på mina hårt, i mig själv, inpiskade skärmtidsregler. Jag har i alla år belagt mig själv med ett otroligt tungt vägande dåligt-föräldra-samvete och det som triggar igång det dåliga samvetet mer än allt annat är just skärmtiden. Jag får panik när jag ser mina barn sitta med sina paddor. Det är en tudelad panik – det är hälften för deras skull, att jag inte vill att de ska bli zombies, att jag inte vill att de ska bli fördummade av amerikanska unwrapping-videos och annan skit. Men det är också hälften för min egen skull, det blir en inre panik där djävulen på axeln bråkar med ängeln. Djävulen säger: Du är en dålig mamma som bara låter dem sitta där och bli feta och dumma. Ängeln säger viskande samtidigt som djävulen lägger sin svans över hens mun: Men, du kära Nina, du får ju en liten, liten paus? Varpå djävulen svarar: Varför ska du ha en paus för, ta fram målarfärgerna nu din slöa fan! Och så går jag och morrar framför barnen, mest mot mig själv men ändå riktat till dem.
Under denna saliga karantänvecka släppte jag alltså på det. Fri skärmtid åt alla, prisa herren. Och. Så. Skönt. Det. Var.
Inte så mycket för att det blev lugnt i huset utan egentligen bara för att det plötsligt blev tyst i mitt huvud och i mitt bröst. Det fanns ingen tryckande ångest över bröstet, det fanns inga tankar om att barnen kommer bli förstörda för all framtid svingande hej vilt i mitt huvud. Det var otroligt. Jag var fri. Fri och trots det, eller kanske just därför, en god mor.
Naturligtvis kommer det en vardag tillbaka och regler och ramar återuppstår men där och då insåg jag att jag behöver vara lite mer “bad enough”. Det är nyttigt att revoltera lite. I det lilla. Göra tvärtemot och fullständigt skita i det dåliga samvetet. Åtminstone för en dag då och då?
Jag slogs av samma sak när jag på Instagram frågade mina följare hur man får sitt lilla barn att ta sin medicin. Jag fick över hundra svar där föräldrar tipsade om olika kreativa sätt. Det var allt från att muta med godis eller en present, till att gömma medicinen i något gott, till att leka fram det, till att ge stjärnor för varje gång medicinen togs. Det var bara ett enda svar som löd “Håll fast barnet och tvinga i det. Sluta pjoska så förbannat”. Och även om det kanske inte vore mitt första val så fanns det något i det svaret som trots allt gav mig lite hopp. Det må låta bryskt men vi föräldrar slår i dag knut på oss själva i tvåhundra varv för att göra vårt yttersta för att våra barn ska gå igenom livet utan minsta obehag. Frågan är om det är det bästa i längden?
Jag tror att även om våra barn inte kommer tacka oss i stunden så tror jag att de i längden kommer uppskatta att vi är lika mycket “bad enough” som “good enough” i vårt föräldraskap.
*Kredd för uttrycket “bad enough” som en livsfilosofi till min vän Therese Krupa.