Mammor, börja engagera er i sportaktiviteter på riktigt
Campioni om barnens aktiviteter: ”Vi har inte råd att lämna allt ansvar till klubbarna”
Var där med ögon och öron och jag lovar er - om fler kvinnor och mammor fanns med i omklädningsrummen, vid sidlinjen, i spelarbussen på väg hem från matcher, så skulle sexuella övergrepp inom idrotten sjunka drastiskt.
Skolorna har startat, förskolorna är igång, vi jobbar som om vi aldrig varit lediga och veckorna börjar fyllas på med aktiviteter. Schemat är, om man så säger, back on! Och om du hängt med en del i tugget i nyhetsflödet så vet du att fysisk rörelse är viktigt och har kanske då signat upp ditt barn på en sport eller två. Och det är ju toppen, på alla sätt och vis. För de allra flesta. Men, eftersom jag själv är skäligt sportintresserad så har jag hört mig för lite kring hur det ser ut med intresset hos de sportande barnens föräldrar. Som vanligt och inte helt oväntat så finns det en del typer av sportföräldrar. Det finns den som bryr sig lite FÖR mycket. Som är med på varenda träning, står och skriker taktik från sidan av planen till tränarens förtret, som endast är intresserad av resultat och inte ser någon vikt i att “bara” ha roligt. Sen finns det den som inte bryr sig alls. Som inte skjutsar till karatelektionen, som inte frågade hur det gick och som inte kommer och kollar på när det är uppvisning efter danslägret. Jag vet inte vems barn jag ömmar mest för egentligen.
Men, som tur är så ligger de allra flesta föräldrar någonstans där mittemellan. Och det kan ju vara frid och fröjd och härlig laganda för alla inblandade. Om det vore så att sportvärlden vore en perfekt värld. Men även det inser ju en normalbegåvad att precis som i övriga världen så kan sportens värld vara en sjuk, vidrig och orättvis värld. Därför vill jag främst rikta mig till dig, mamma, som läser det här och uppmana dig att: engagera dig! Och då menar jag inte bara genom att skjutsa dina egna barn till träningen och tvätta matchställen när det är er familjs tur utan engagera dig på riktigt. Bli tränare för din dotters handbollslag, anmäl dig att vara omklädningsrumscoach till fotbollsgänget (vet inte om det ens finns men det borde det), bli lagledare för din sons hockeyteam, ta rollen som föräldrarepresentant för tennisgänget - ja vad som helst som gör att du är på plats där barnen är som mest sårbara.
Var där med ögon och öron och jag lovar er - om fler kvinnor och mammor fanns med i omklädningsrummen, vid sidlinjen, i spelarbussen på väg hem från matcher, så skulle sexuella övergrepp inom idrotten sjunka drastiskt. Vi har inte råd att lämna allt ansvar till klubbarna, vi måste engagera oss. Det gäller självklart både mammor och pappor men det finns en grav skillnad på hur vi engagerar oss.
Jag talade med en tränare i en lokal fotbollsklubb där jag bor och hen menade att föräldrafördelningen var så snedvriden. Mammor och pappor ställde gärna upp och vigde sina helger till deras barns fotbollsmatcher. Men fördelningen var alltid: mamma står i korvkiosken, pappa tränar barnen. Som om tiden stått still sedan Sverige tog VM-silver i fotboll 1958. Varför ska det vara så svårt att släppa dessa uråldriga könsroller? Det kan väl inte undgått någon som såg en enda minut av fotbolls-VM i somras att kvinnor, tjejer och damer kan lira boll så det smäller om det? Det är så in i bängen viktigt att tidigt visa att män och kvinnor ÄR jämställda, att vi kan jobba tillsammans, att en kvinna kan vara tränare och en man stå och sälja godis i pauserna. Att en kvinna kan jobba sida vid sida med en man vid sidlinjen. Tänk, om du tog den platsen, vilken jäkla förebild du skulle bli!