Inte konstigt att vi blir utbrända på semestern
Varför skulle våra barn inte kunna lika mycket som vi kunde?
I need a vacation from my vacation - hört den frasen förut? Utan någon statistisk säkerhet så känns det som att jag hör den frasen oftare och oftare. På semestrarna, på helgerna, på kvällarna.
Ja, i stort sett så fort föräldrar fått lite FÖR mycket tid med sina barn utan professionell hjälp och avlastning. Det är som om vi inte orkar med våra barn. Och det är väl egentligen inte så jäkla konstigt alls med tanke på vilket hets som vi självmant lägger på våra axlar så fort det blir ensamtid med barnen.
Det ska aktiveras, det ska lekas, det ska utvecklas, det ska upptäckas, det ska köras dit, det ska köras hit, ska dem så ska vi, ska hen så ska jag. Helt enkelt - ett jädrans farande och aktiverande och framför allt måste JAG som vuxen vara delaktig i allt precis hela tiden. Tro fanken man blir utbränd på semestern om man samtidigt som man ska vara lekledare för barnen dessutom ska lyckas fixa alla vuxengrejjer som ska göras i livet. Ni vet, fixa maten, renovera landstället, styra upp resmål, laga gräsklipparen, handla, städa och kanske, kanske hitta ett andningshål att påbörja den där stora läshögen som skulle göra en harmonisk på semestern.
Och jag tänker - kanske är det så att barn klarar av att aktivera sig själva? Jag minns i alla fall att vi hade förmågan som barn att ha roligt utan att de vuxna skulle styra upp allt åt oss. Hade vi långtråkigt så hämtade vi en boll, regnade det så öppnade vi lådan till ett pussel. Samtidigt klöv pappa ved och mamma målade rödfärg på ladan bredvid oss. De var med oss hela tiden även om de inte ständigt var aktiva i vår lek. Aldrig sattes tvn på för att underhålla oss i väntan på att någon vuxen skulle ha tid att hitta på något åt oss att göra. Aldrig stacks det paddor i händerna på oss så fort vi hade lite långtråkigt.
En av anledningarna till det är naturligtvis att det inte fanns några paddor då och det saknades tv-kanaler som visade barnprogram dygnet runt. Men, jag tror också det handlar om att vår föräldrageneration är livrädda för att låta barnen vara för sig själva. Om ens för en sekund.
Ett tydligt exempel på tidernas förändring är grusvägen som går utmed vårt sommarställe på landet. När min storebror var fyra år gick han den vägen hela vägen ner till snabbköpet vid stora vägen för att panta flaskor. Två kilometer. Helt själv. Idag skriker vi högt och rusar mot vägen så fort något av barnen närmar sig den lilla slingriga vägen där två, tre bilar kör varje dag. Har de verkligen koll på att de ska titta sig åt båda sidor innan de går över? Vet de säkert att de måste stanna om det kommer en bil? Varför är vi så rädda och varför skulle våra barn inte kunna lika mycket som vi kunde när vi själva var barn?
Jag märker dessutom till min egen sorg att vår egen dotter står handfallen om inte vi aktivt är med och fixar i leken. Och vi får skylla oss själva, vi har aldrig uppmuntrat henne att leka själv. Hon är första barnet och har haft våra ögon på sig och med sig hela livet - i alla steg har vi varit där. Självklart för att vi älskar henne så mycket och vill vara med, men säkert också för att vi varit rädda och överbeskyddande. Och så fort vi vuxna behövt tid att verkligen göra något tråkigt vuxengöra så har vi satt henne framför tv:n som en slags barnvakt istället för att sätta henne i sitt rum fullt av leksaker, böcker, pussel, pennor och gosedjur. Och så har hon fått sitta där tills vi haft tid att själva aktivt ta del av leken. Så jävla idiotiskt, ursäkta språket.
Tro fanken att vi springer in i väggen på semestern om vi måste vara där och överallt HELA tiden. Vem klarar det egentligen?
Kanske är det också för att vi har lite dåligt samvete för att vi är ifrån våra barn så stor del av dagen att den tid vi har tillsammans MÅSTE bli så speciell som möjligt? Men jag tänker att det kanske den kan bli ändå utan att stressen ska bryta ut, det dåliga samvetet dansa på våra axlar och vi ska “behöva ett glas vin på kvällen för barnen är så jobbiga”.
Så jag utmanar nu alla föräldrar, inklusive mig själv, att sätta sig i en trädgårdsstol med en god bok och när barnen undrar vad de ska göra så svarar du med ett snett leende “Jadu, säg det, hitta på något vettja!”. Lycka till!
Prenumerera på Familys nyhetsbrev
Aftonbladet Family har skapat ett nyhetsbrev med erbjudanden, veckans snackisar och bästa krönikor. Klicka här för att få del av detta kostnadsfritt varje tisdag!