Brevet om Squid game fick mig att vilja skrika rakt ut
Det är inte apparnas ansvar – det är vårt
Min första tanke var att förfasas.
Men nyhetsbrevet öppnade upp för en helt annan oro:
Vi föräldrar har sällan någon aning om vad barnen kollar på.
Ett nyhetsbrev skickades ut av rektorn på mitt barns skola. Rubriken löd “Om Squid game”. Jag öppnade brevet och läste att barnen på skolan börjat leka maktlekar på skolgården och refererar till serien. Serien har blivit något som “alla måste se”. Till och med min sjuåring, som inte har sett något av serien, tycker att serien är rolig och cool. Det känns ju toppen att en ultravåldsserie skapad för vuxna är “rolig och cool” i en sjuårings ögon. Grattis världen – du är en härligt mjuk, rolig och ljus plats.
Min första tanke var att förfasas och en vilja av att skrika rakt ut. För fan föräldrar, lås in era barn! Gör uppror mot Netflix, bränn alla skärmar. Sen tog jag ett djupt andetag och tänkte på våldsdebatten och censuren som kom på 80-talet med filmen Motorsågsmassakern i spetsen och ordet videovåld blev ett begrepp. Lärdom – låt oss inte drabbas av panik.
Men låt oss också prata om det. För det är något som är lite knas med att lågstadiekids leker maktlekar på skolgården och tittar på en serie där folk dödar varandra på de mest brutala vis. Och liksom, varför gillar ens vi vuxna det? Vad är det för fel på oss människor? Egentligen. Vad är det i oss som gör att just en sån här tv-serie blir världens mest sedda någonsin och inte till exempel någon mysig sak som, tja Ted Lasso? Varför våld och spänning före skratt och kärlek?
Det finns experter som kallas terapeuter som nog har bättre svar än jag på den frågan så jag lämnar den och fokuserar åter på barnen. Ni vet de där små oförstörda som låtsas döda varandra på skolgården?
Okej, vi backar bandet. Jag lekte också tjuv och polis, krig och (gud förbjude) indian och cowboy när jag var barn. Det gjorde inte att jag i vuxen ålder fick en fixering vid våld eller ens varit i närheten av att hamna i ett gerillakrig i skogen. Så jag tror inte vi behöver oroa oss sönder för just den här tv-serien och de här lekarna även om det såklart inte känns så pepp att få ett oroat nyhetsbrev från rektorn i ämnet.
Men nyhetsbrevet öppnar upp för en helt annan oro. Nämligen den att vi föräldrar sällan har en aning om vad våra kids kollar på. “Joho” säger du “det har jag visst”, vi kollar på Bäst i Test och Mello och sen tittar de på lite Disneyfilm på paddan, kanske en och annan vlogg också. Jag vet vad mina barn ser på. Really? Har du stenkoll? Jag har inte det. Jag har hyfsad koll, men jag vet inte allt.
Häromdagen hörde min man ord som en inte kan upprepa i text utan att känna sig oförskämd strömma från vår dotters padda. Då var det någon Tiktok-person som hundra procent förnedrade sin flickvän i både ord och handling och filmade det samtidigt. Mysig kille. Hur förklarar man det till en sjuåring? Och just det. Sjuåringar ska ju inte ens ha Tiktok. Du måste vara 13 år för att ha appen. Ändå är det få barn i grundskolan som inte har tillgång till Tiktok. Hm, är det sjuåringarna som lyckats fylla i “fel ålder” i registreringen eller är det dess föräldrar? Jag erkänner, jag har själv gjort det eftersom min dotter ville skapa egna videos. Kreativt och bra tänkte jag. Men jag tänkte inte så mycket på att jag inte kan sitta klistrad vid henne nonstop och övervaka varenda klick hon gör på appen.
Så här sitter jag nu, med en sjuåring som med en swipe kan se Squid game-scener där någon får sin hjärna utskjuten, gärna med någon cool musik till, eller någon jäkla sexist som inte har lärt sig hur man beter sig utan att skapa förnedring för en like.
Det är dock, hur mycket vi än vill, inte apparnas fel utan vårt ansvar att ha koll på vad våra barn ser på. Det spelar liksom ingen roll att ditt barn bara kollar på barnläget på Netflix. För så länge hen också har tillgång till Youtube eller andra videoappar så kommer ditt barn se saker som inte är skapat för hens åldersgrupp och det är här vi tappar det. För vi låter barnen kolla på det här helt okommenterat. Vi är inte där på Tiktok för att fånga upp barnens känslor som uppstår när de ser en hjärna som blir utblåst och det är blod överallt. Vi är inte där och förklarar. Möjligen säger vi “stäng av den där skiten, det får du inte se på” och så går vi vidare och skalar morötter eller viker tvätt.
Jag tror att vi i stället för (eller också) att förfasas av Squid game och dess efterföljare, bör ta en stund med våra barn och pratar om det de sett, hur det kändes både för dem och för oss. Kanske kolla på klippet tillsammans (om man klarar det och har lite större barn) och pratar lite om världen och hur den funkar. Berätta om filter, berätta om teknik som gör att saker ser äkta ut fastän det inte är det. Utbilda dem, stärk dem. Var där för dem.