Yoav riskerade livet för sin sjuka pappa

Pappa David var döende i cancer – då bestämde sig Yoav för att rädda honom med sin egen lever

helskärm

Yoav Bartal blev leverdonator i hemlighet – för att rädda sin pappa från att dö.

Men ingreppet kunde ha kostat honom livet eller gett honom allvarliga men.

– Han riskerade sitt eget liv för att rädda mitt. Det är så stort och så modigt, säger pappa David Bartal.

Ett långt ärr löper längs Yoavs mage, som ett upp och nedvänt Y. Pappa David bär samma märke.

De sitter på ett kafé på Söder i Stockholm.

December 2006: David kände igen symtomen, tröttheten som tog över och magen som svullnade upp. Sex år tidigare hade han haft cancer i levern och av en avliden donator fått en ny lever. Men nu höll även den levern på att ge upp.

– Jag visste att det fanns en chans att överleva, men en del av mig ställde in sig på att dö, säger David.

Miraklet kom

Han lägger upp de knäppta händerna på kafébordet. Orden glider då och då över i engelska och han har en tydlig amerikansk accent. 1985 kom han till Sverige med sin svenska kärlek och deras barn och har sedan dess jobbat som journalist på många av landets tidningar.

Han fortsätter:

– Jag blev tidigt väldigt sjuk och hoppades väl på ett mirakel.

Miraklet sitter bredvid honom. Sonen Yoav är huvudet längre, ler ofta och sippar just nu på en cappucino. Han ser lugn ut, men för tre år sedan var läget det motsatta. Yoav var panikslagen och rädd för sjukdomen som snabbt förändrade hans pappa.

Läkarna pessimistiska

David lades in på sjukhus för leversvikt och sattes upp på väntelistan för att få en ny lever. Men han försämrades snabbt, så snabbt att hans syster reste hit från Los Angeles för att ta farväl. Ingen verkade kunna säga säkert hur länge han hade kvar, tre månader eller ett år.

I januari 2007 bestämde Yoav och mamma Birgitta träff med läkarna för att få deras syn på framtiden.

– Det var ett omtumlande besök. Läkaren var ganska brutal och berättade direkt hur dålig pappa var och att han kanske inte skulle hinna få en lever i tid. Det kändes tufft, säger Yoav och tittar ner i bordet.

Riskfyllt ingrepp

I det kala rummet på Huddinge sjukhus sökte Yoav en utväg, vad som helst. Och då kom han på att han läst att även levande donatorer kunde ge en bit av sin lever. Läkaren nickade. Men de få gånger ingreppet utförs är det nästan alltid ett barn som är mottagare. Att donera till en annan vuxen är betydligt mer komplicerat och ingreppet är fyllt av risker. En av 100 donatorer dör och 25 procent får komplikationer, som blödningar eller infektioner. På Huddinge sjukhus, där David vårdades, hade läkarna aldrig förr gjort denna typ av operation. Dessutom kanske donationen inte fungerade, Davids kropp kunde till exempel stöta bort levern.

Ett frö av hopp

Men där, i det kala rummet, såddes ändå ett litet frö av hopp hos Yoav.

– För mig var det en sorts utväg, ett sätt att aktivt hindra pappa från att dö. Jag tror att många människor känner att det värsta med sorg är maktlösheten. Jag kände så. Jag ville göra vad jag kunde för att rädda pappa, jag kände att det var värt riskerna, säger Yoav.

Yoav var 26 år, karriären som politisk sekreterare för Folkpartiet hade just tagit fart, han hade flickvän och en fin tvåa i Vällingby i Stockholm. Hela livet låg framför honom. Men trots det var Yoav säker.

Han visste att hans mamma skulle protestera och hans pappa skulle säga tvärnej. I hemlighet lät han därför utreda sig som organdonator.

Psykolog kopplades in

Mycket måste stämma för att en donation ska vara möjlig och en stor utredning drogs i gång. Yoav fick en egen läkare som på nytt berättade om riskerna och garanterade att han när som helst under processen kunde dra sig ur.

– Det var som att läkarna skrämdes för att jag verkligen skulle förstå vad jag gav mig in på.

En psykolog kopplades in för att bena ut relationen mellan far och son. Låg det skuldkänslor bakom donationen och var det här verkligen Yoavs eget beslut?

Blodtryck, blodgrupp och levervärde kollades. Han var fullt frisk - och redo att offra det för att försöka rädda sin pappa. Inte av skuld, utan av kärlek.

Livsavgörande beslut

Läkarna betonade att de bara skulle använda Yoavs lever i yttersta nödfall. Förhoppningsvis skulle de komma in en lever från en avliden donator.

Men tiden gick och inget hände. Så en dag i mitten av mars var Yoav uppe på sjukhuset.

– Pappa har alltid varit en aktiv och stark person, min förebild på många sätt. Men nu chockades jag. Det syntes att han var döende, han kunde inte prata riktigt och det var svårt att få kontakt. Jag blev otroligt tagen, det var svårt, säger Yoav och rösten stammar till och han tittar snabbt ner i kaffekoppen.

Måndagen därpå kom hans livs svåraste samtal. En läkare bekräftade att David var dödssjuk och att Davids liv nu låg i Yoavs händer. Han fick 24 timmar på sig att bestämma sig, ville han donera?

Hade bestämt sig

Yoav hade fortfarande inte berättat för någon om sina planer. Helt ensam satt han med beslutet hemma i lägenheten i Vällingby.

– När det väl blev verklighet blev jag väldigt rädd. Jag kände adrenalinet pumpa och undrade om det var värt det. Tänk om något gick fel? Ville jag verkligen utsätta mig för det?

För att få stöd ringde han några vänner, och när han berättade för dem märkte han hur han la fram orden. Han hade redan bestämt sig. Han var redo.

När mamma Birgitta nästa dag fick höra om Yoavs beslut började hon gråta. Skulle hon nu riskera att förlora både make och son på samma gång? Yoav försökte lugna henne, men rädslan för den kommande operationen sken igenom.

Minnena for runt

Vid kafébordet skakar David på huvudet. När han fick höra att Yoav anmält sig som donator var det dubbla känslor.

I Davids huvud for alla möjliga tankar och minnen runt. Yoavs blonda kalufs som alltid föll ned i ögonen när han var liten. Yoav på fisketur i båten och lyckan över att få napp. Yoav som tonåring som smet från skollunchen för att luncha med sin pappa.

– Det kändes sorgligt att acceptera Yoavs uppoffring, som alla föräldrar ville jag ju främst skydda honom från allt ont. Jag blev förskräckligt chockad, det fanns inte i min värld att han skulle ställa upp. Samtidigt var jag tacksam, kanske skulle jag få leva?

”Svårt att säga något”

Den 22 mars 2007 var det dags. Yoav ryser till vid minnet av operationsdagen. Med lila tuschpenna ritade läkaren ett stort Y på hans mage. Det var här de skulle skära upp honom.

Några timmar senare rullades han ut från avdelningen i en sjukhussäng och i en korridor mötte han sin pappa. De var omringade av personal, klockan tickade och snart skulle operationen dra i gång.

– De stannade sängarna och jag minns att vi tittade på varandra, säger Yoav.

– Jag var så extremt rädd för Yoavs skull, ja för bådas skull, att det var svårt att säga något meningsfullt överhuvudtaget, säger David.

Då ropade en läkare plötsligt: ”Nej, nu får ingen börja gråta här”. Och så skildes de.

Opererades i ett dygn

Yoav opererades i drygt tio timmar. När han vaknade kände han en extrem smärta i magen. Han kunde inte röra sig. En sköterska berättade att operationen hade gått bra.

För David var det tuffare. Han låg på operationsbordet i nästan ett dygn och i fyra dagar svävade han mellan liv och död. Men livsgnistan vann och sakta vaknade han ur operationsdimmorna.

– Det var först då jag verkligen förstod att Yoav räddat mitt liv, säger David.

Tillfrisknade långsamt

Vägen tillbaka var lång för Davids del och det var tungt att tillfrisknandet gick så långsamt. Men i dag, tre och ett halvt år senare, ser båda pigga och friska ut. De ses ofta, för att prata politik, ta en promenad eller luncha.

Plötsligt drar de upp tröjorna och börjar skoja om vems ärr som är snyggast. Med glimten i ögat säger David att hans ärr vinner.

Men Yoav blir med ens allvarlig.

– Vi har alltid varit väldigt nära varandra i familjen och det här gjorde att vi blev ännu mer sammansvetsade. Det är som döden gjorde att vi kom ännu närmare varandra, säger han.