Så känner du igen den farliga stressen
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-09-02
Ska bara... Och sen måste jag... Hinner jag...?
Semestern är slut, på jobbet och i skolan är det full fart. Ekorrhjulet snurrar igen.
STRESS.
Men vad är det egentligen som händer i kroppen?
Kortvarig stress är inte farlig. Tillfällig stress tvingar dig att skärpa dig och fokusera på en särskild uppgift.
Men långvarig stress kan ge problem med koncentration, minne och inlärning.
I båda fallen reagerar kroppen på samma sätt.
– Vår handlingsberedskap höjs. Vi hamnar i ett slags Stålmannen-tillstånd, säger stressforskaren Giorgio Grossi vid Institutet för psykosocial medicin i Stockholm.
Flykt eller kamp
– Kroppen reagerar blixtsnabbt vid akut stress för att förbereda oss för flykt eller kamp för livet. Allt styrs från hjärnan som skakar loss stresshormonerna.
Först utsöndras acetylkolin som bromsar kroppens vanliga aktiviteter som matsmältning, reparation och energihushållning. Sen utsöndras noradrenalin som sätter igång kroppens stresshantering. Produktionen av kortisol, adrenalin och andra stresshormoner ökar.
Effekten:
Pupillerna vidgas. Vi fokuserar blicken framåt och tappar den perifera synen.
Andningen blir häftigare. Vi behöver mer syre till blodet.
Hjärtat slår hårdare och snabbare. Vi får högre puls och blodtryck.
Blodet omdirigeras från mage och tarmar till skelettmusklerna i armar och ben.
Blodet koagulerar snabbare om vi skadas under stress.
Musklerna spänns för att vara redo att slåss eller fly. Spända muskler fungerar dessutom som "kroppspansar".
Immunförsvaret aktiveras för att förebygga infektioner under stress.
Hormonet kortisol dämpar inflammationer.
– Stukar du foten när tigern eller deadlinen kommer, får den inte svullna upp direkt. Vi skjuter inflammationer och infektioner framför oss, säger Giorgio Grossi.
Det är därför vi ofta blir sjuka när vi äntligen får semester och kan vila.
Kronisk stress ökar risken för bland annat fetma, diabetes och hjärt-kärlsjukdomar, depressioner och utbrändhet.
Varnings- signalerna
Eva Barkeman