- Nu vågar jag ta för mig

Tidigare var hon tyst och obemärkt.

"Socialt inkompetent", som hon säger själv.

Men med åldern har självförtroendet vuxit - och nu vågar Lena Philipsson ta plats.

Hon är snygg, duktig och har begåvats med den där riktiga utstrålningen. Och de lysande recensionerna av showen på Rondo i Göteborg har väl knappast undgått någon. Med allt det där i bakfickan borde Lena Philipsson vara sprickfärdig av stolthet. Men det är hon inte, och har aldrig varit. Tvärtom har det tagit henne många år att våga breda ut sig och höra sin egen röst, särskilt i privata sammanhang. I medierna har hon nästan blivit känd för sitt svaga självförtroende. Varför denna paradox? Vi träffade Lena Philipsson i Göteborg.

När jag frågade din agent om du ville vara med i den här intervjun - om självförtroende - skrattade hon rått. Är det verkligen så illa?

- Nja! Hon menar nog närmast att jag vill ha koll på alla falluckor, jämt. Jag är en kontrollmänniska. Varje gång jag ska göra något försöker jag förutse allt som kan gå fel och hur det ska förhindras. Sedan har jag svårt för att sälja in mig, tala om hur bra jag är.

Lite folkskygg?

- Nja, skygg är kanske inte rätta ordet. Jag var mycket blygare förr, för 15 år sedan. Att vara skygg för min del har varit självvalt. Jag har aldrig haft behovet att använda armbågarna och att synas. I stället lever jag ut alla sådana känslor på scenen. Där är jag säker, jag vet vad jag ska göra och det känns inte alls konstigt.

- Musikaliskt sett har jag alltid haft gott självförtroende. Jag vet att jag är begåvad och att jag kommit dit jag gjort beror, om man ska vara krass, helt och hållet på talang.

I vilka situationer känner du dig mest otrygg?

- Jag blir väldigt sårbar när jag utsätts för överraskningar, när jag inte längre har kontroll. Då blir jag sur, arg, på allmänt dåligt humör. En typisk sådan händelse kan vara när någon som beundrar mig kommer fram till mig privat för att prata. Då har jag ofta blivit helt tagen på sängen och stirrat: Vad vill du? Det hände mest förr, men jag kan fortfarande bli otrevlig när sånt inträffar. Men jag jobbar på det.

Varifrån kommer den där rädslan?

- Det har jag faktiskt inget svar på. Jag kan inte hitta något hemifrån. Jag har funderat mycket. Eftersom jag gärna håller mig för mig själv har jag fått tid att fnula på de här sakerna. Men det är kanske en läggningsfråga.

Du har tidigare sagt att ditt självförtroende har blivit bättre med åldern. På vilket sätt?

- Det är lättare för mig att ta en svår situation nu än det var för 15 år sedan. Jag har lärt mig att det inte är så pinsamt att höra min egen röst, att föra ett samtal eller att komma in på en fest med fullt med människor och markera "här är jag".

- Tidigare satt jag ofta tyst i konversationer, rädd att säga något dumt. Jag tänkte saker, men vågade inte yttra dem. Efter ett tag hade det varit tyst för länge - och då vågade jag inte säga något bara därför!

Hur har det hjälpt dig att ha fått barn?

- Det har tvingat mig att utsätta mig för situationer där jag måste vara öppen, som att tala med dagispersonalen till exempel. Barnen går ju före, så efter ett tag flyttar man upp tröskeln. Nu kan jag stå och prata högt i affären så att andra hör, det var helt otänkbart förr.

Tycker du om dig själv?

- Både och. Det är väl så! En del dåliga sidor som man har är bara att acceptera. Andra får man jobba på. Jag är till exempel inte så bra på att driva igenom idéer jag har. Jag har behov av att ha någon som pushar mig och bekräftar att det är något att satsa på. Jag borde nog gå sådana där peppningskurser!

När mår du bäst?

- När jag har presterat något bra. Då kan jag tänka: Fan vad vi var bra i går, och känna att jag har gjort mig förtjänt av att vila. Då slöar jag hemma i mjukiskläderna!

Inre styrka En serie om självförtroende

Sara Milstead