Cancer opererad utanför kroppen
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-01-03
Den svårt cancersjuke mannens lever opererades bort och bestrålades utanför kroppen. Därpå sattes den på plats igen. Ett år efteråt är han helt frisk.
Operationen är den första i sitt slag på en människa.
Fördelen med tekniken är att man kan ge högre stråldoser till ett enskilt organ med tumörer än om det befinner sig inne i kroppen, och utan att skada kringliggande vävnad.
Patienten, en 48-årig man, hade flera cancertumörer i levern. Traditionell kirurgi och cellgift fungerade inte. Chansen att tumörerna skulle kunna strålas bort utan att levern helt förstördes bedömdes som små.
Ben kan blockera
Därför beslöt läkarna vid San Matteo-sjukhuset i Pavia i Italien att pröva en metod som utvecklats på 1950-talet. Den går ut på att atomer av ämnet bor binds till aminosyran fenylalanin och sedan injiceras i patienten. Eftersom tumörceller växer snabbare än friska tar de upp mer av blandningen.
Några timmar efter det att dosen getts riktas en neutronstråle med låg energi mot organet. Boret splittras till högenergipartiklar som i första hand tar död på cancerceller.
Men för att vara säker på att alla tumörceller dödas måste hela organet få en lika stor dos. Och det är svårt att åstadkomma inne i kroppen där till exempel ben kan blockera strålningen samtidigt som man inte kan undvika att även omgivande vävnad får höga doser.
Fler försök
Därför valde man att operera ut levern och behandla den utanför kroppen för att minimera riskerna. Därefter transplanterades organet tillbaka. Ett år efter ingreppet mår den 48-årige patienten bra. Levern fungerar som den ska och inga nya tumörer har hittats.
Metoden anses kunna fungera även på andra organ som kan transplanteras, som lungor och bukspottkörtel, förutsatt att cancern inte spritt sig. Hur säker den är, är dock för tidigt att bedöma med tanke på att den bara prövats på en enda patient. Forskarna har nu bett om tillstånd att få behandla ytterligare sex patienter med svår levercancer.
Studien redovisas i New Scientist. (021221)
Thomas Lindroth/TT
