Mia Törnblom: ”Klart att vi inte alltid är glada”

helskärm

Tänk att en glad person kan provocera så mycket.

Jag har en väninna som blivit intervjuad ganska mycket det sista året. Hon är en mycket intressant och kunnig person som dessutom har ett väldigt spännande jobb – med andra ord borde det finnas väldigt många intressanta frågor och ställa till henne. Men det sorgliga är att hon väldigt ofta får samma fråga som jag brukar få. En fråga som ställs med skepsis och till och med förakt:

”Är du alltid glad?”

Eller så kommer frågan ställd lite mer som ett påstående: ”Du är alltid så glad!”.

Att få den frågan ställd som att man gjort eller gör någonting dumt eller elakt är en märklig känsla, och jag har mer än en gång gått i fällan och känt mig tvungen att berätta om högst privata, smärtsamma upplevelser för att balansera upp bilden av mig som för glad. Jag har inga som helst problem att vara personlig och att dela med mig av mitt liv men det känns inte bra att göra det för att försvara min positivitet.

Därför har jag tränat in lite olika svar till nästa gång jag får frågan ”Är du alltid glad?” ställd till mig som att det är negativt.

Först det ironiska svaret:

JA! Jag vaknar alltid med ett leende på läpparna, jag blir aldrig arg, rädd eller kränkt, jag är tacksam, närvarande och lycklig jämt.

Sen kommer några olika varianter av svar som är sanna:

 Självklart är jag inte alltid glad! Men jag syns ju i stort sett bara i situationer jag är glad över att få vara med i, det vore väl märkligt om jag då skulle sitta och vara tjurig.

 Jag har nära till alla känslor men tar ansvar för vilka jag smittar andra med.

 Jag är oerhört privilegierad och jag möter så ofta människor som inte är det, och det är i sig ett bra botemedel mot att fastna i tjurighet och gnäll. Men mina nära ser mig såklart både ledsen och arg, men du har rätt i att jag oftare är positiv.

Sen jag blev tryggare i mig själv har jag blivit mycket gladare men arg och ledsen blir jag fortfarande såklart.

Jag och min väninna upplevs som för glada och så finns det offentliga personer som upplevs som tjuriga och arga. Jag undrar om de lika ofta behöver förklara sin ilska och bitterhet. Förmodligen inte, det anses ju mycket finare och intelligentare att se bekymrad ut. Ler man för mycket och som jag dessutom är blond upplevs man av många som lite korkad. Som att man inte förstod hur hemsk världen är, och hur allt hänger ihop…

Eller så är det precis tvärtom, att det är vi som har förstått att även den positiva energin behövs för att människor ska orka vara med och påverka till förändring, till en bättre värld.

/Mia