Glutenintolerans mycket vanligare än vi tror
Uppdaterad 2013-03-22 | Publicerad 2010-04-28
Tre av fyra vet inte att de är drabbade
Allt fler unga tål inte mat med gluten. Men tre av fyra drabbade vet inte om det. Trots krångel med magen, järnbrist och viktnedgång tar det ofta tid innan någon förstår vad som är fel.
– Vi måste bli mer frikostiga med blodprover. Det är riskabelt att gå med obehandlad glutenintolerans, varnar barnläkaren Annelie Ivarsson i Umeå.
Glutenintolerans är alltså vanligare än vi trott och det behöver inte vara ärftligt. Bara en av tio nära släktingar till en glutenallergiker drabbas av celiaki, som sjukdomen egentligen heter.
– I dag vet man att det finns en rad andra faktorer som gör att man utvecklar intolerans. Kosten till exempel, säger Annelie Ivarsson i en intervju i Vetenskapsradion.
I en undersökning på Umeå universitet har man tidigare visat att antalet glutenintoleranta barn i Sverige ökade drastiskt under åren 1984–1996. Förklaringen ansåg man var att många barn fick en alltför abrupt introduktion av gluten när de började med välling. Dessutom hade halten mjöl ökat i barnmaten. När barnläkarföreningen ändrade sina kostråd och rekommenderade en gradvis introduktion av mjölvaror under pågående amning sjönk antalet nyinsjuknade barn.
Äldre barn insjuknar
En uppföljning visar dock att antalet drabbade nu är tillbaka på samma höga nivåer igen. Enda skillnaden är att barnen är lite äldre när de insjuknar. Risken att insjukna varierar också mellan olika delar av landet. I Västsverige, Småland, Öland och på Gotland var risken för glutenallergi exempelvis större än i norra Mellansverige och Stockholm. Och det är dubbelt så vanligt hos flickor än pojkar.
Även i Finland har man sett en dubblering av antalet glutenallergiker de senaste tjugo åren. Där beräknar man nu att 1,5 procent av alla barn och 2,7 procent av alla äldre varken tål vetemjöl, råg eller korn. Siffrorna tyder på att man blir mer känslig för glutenprodukter med åren.
– Nu vet vi att man kan insjukna precis när som helst i livet, påpekar Annelie Ivarsson för lyssnarna i P1.
Ungdomar lider
Varför sjukdomen ökar tror man nu har flera förklaringar. Forskarna i Umeå vill studera om miljö- och livsstilsfaktorer kan påverka risken att drabbas. I så fall skulle sjukdomen förmodligen gå att förebygga. Det är viktigt. Många av de drabbade lider svårt. Särskilt ungdomar tycker det är jobbigt eller pinsamt att ständigt behöva fråga om det finns något de kan äta när de är hemma hos kompisar, går på kafé eller åker på träningsläger.
Lika viktigt är att hitta dem som inte fått någon diagnos. Mörkertalet är stort. I den finska studien, som nyligen publicerades på Medical news today, hade tre av fyra drabbade inte fått någon diagnos.
– Räknar jag väldigt, väldigt lågt på hur vanligt det är i olika åldrar är det cirka 90 000 personer som har celiaki i Sverige, säger Annelie Ivarsson, men tillägger att det sannolikt är långt fler ändå.
Diffusa magproblem
När man testade 7 500 svenska sjätteklassare på fem orter uppgav 1 procent att de hade diagnosen sedan tidigare. Ytterligare 2 procent visade sig ha sjukdomen, men visste inte om det.
Diffusa magproblem, trötthet och att man känner sig allmänt nedstämt tar man kanske inte på allvar.
– Många accepterar det och tänker att ”så här är mitt liv”. Några tycker nog att de mår helt bra, medan många har det ganska besvärligt utan för den skull koppla det till en sjukdom, tror Annelie Ivarsson, och menar det är viktigt de upptäcks.
Hon önskar nu att läkarna blir lite mer friskostiga med att ta blodprov när misstänkta fall dyker upp.
Kronisk sjukdom
Celiaki är en kronisk sjukdom som inte läker ut. Accepterar man det och lär sig hålla en strikt diet mår man bra och kan betrakta sig som frisk. Annars kommer man att må dåligt och riskerar allvarliga sjukdomar som benskörhet, depression och i långa loppet cancer. En del kan få svårt att bli gravida och risken för missfall ökar.
– Att gå med en obehandlad glutenintolerans är som att ha en dunderförkylning i hela tunntarmen, dag ut och dag in, säger Anneli Ivarsson, och tycker det värsta är att energin och livsgnistan försvinner.