Läkarmiss gjorde Vladan förlamad
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2007-11-14
Sambon: Varför var det ingen som lyssnade på oss?
När Vladan Petkovic, 37, kom till akuten på UMAS var han och hans anhöriga övertygade om att han fått en blodpropp. Men ingen lyssnade.
Det tog nästan ett dygn innan han fick rätt behandling. Då var det försent.
I dag är Vladan Petkovic totalförlamad.
– Jag är bitter. Jag vill inte vara det, men jag känner hur bitterheten äter upp mig inifrån. Jag kan inte sluta tänka på vad jag kunde gjort annorlunda och hur läkarna kunde låta detta hända. De har fördärvat våra liv, säger Vladan Petkovics sambo Manuela Måbring, 33.
Kände att något inte stämde
”Vlado” har varit mannen i hennes liv sedan hon var 17 år gammal. De har två barn, Sandra, 14, och Dejan, 12, och fram till den 2 augusti i år gick livet sin gilla gång. Vladan Petkovic är epileptiker, men har inte haft anfall sedan 2001.
När han var ute och fikade med sin kusin kände han plötsligt att något inte stämde. Och först trodde han att det var ett epilepsianfall.
– Men redan när ambulansen kom så sa han att han var säker på att detta inte var epilepsi. Han menade att det kändes helt annorlunda, säger Manuela Måbring.
Läkaren fräste åt familjen
Även hon kunde snabbt konstatera att symptomen inte stämde. Tillsammans med andra anhöriga upprepade de det gång på gång, och informerade dessutom om att det i Vladan Petkovics släkt fanns många som drabbats av blodproppar i unga år.
– Läkaren blev jätteirriterad. Hon fräste ”Din man behöver vila. Han kommer att vara helt återställd i morgon.”, säger Manuela Måbring.
Men när morgonronden kom var Vladan Petkovic inte återställd. Han var tvärtom medvetslös, totalförlamad och nära döden. En iltransport till Lund och akut operation kom försent. Vladan Petkovic hade fått svåra hjärnskador och fick senare diagnosen locked in syndrome, vilket innebär att han inte kan svälja, röra sig eller tala. Han är däremot fullständigt klar i huvudet och kommunicerar med sin sambo via ögonrörelser.
”Älskar honom lika mycket”
Manuela Måbring säger att hon vill vårda sin sambo i hemmet om det går, längre fram.
– Han är samma människa i mina ögon. Jag älskar honom lika mycket fortfarande och vill ha honom hos mig och barnen, säger hon.
Familjen har tagit kontakt med patientnämnden och kommer även att göra en anmälan till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd.
– Detta ska inte kunna hända. Varför var det ingen som lyssnade på oss? Någon borde ta ansvar för det som har hänt och vi kanske kan hjälpa någon annan genom att anmäla, säger Manuela Måbring.