Linda, 28: Min grodfobi botades på fyra timmar

När Linda Ulfsparre var fyra år grävde hon av misstag upp en padda på sin spade. Hon blev skräckslagen och skräcken höll i sig i 24 år.

I dag, efter en fyra timmar lång behandling med kognitiv beteendeterapi, är allt som finns kvar lite obehag.

helskärm

– Skräcken blev värre med åren, berättar Linda.

– Som vuxen klarade jag inte av att stöta på en groda. Jag fick fruktansvärd panik, gallskrek och flydde planlöst.

Linda klarade inte ens av att se grodor eller paddor på bild eller på tv.

Första gången Linda Ulfsparre sökte hjälp för sin fobi var 1994. Men då var det två års väntetid och hon gav upp. När vi pratar är det bara en vecka sedan hon blivit behandlad av Robert Lindwall på Psykologpraktik i Stockholm.

– Först fick jag tid för ett bedömningssamtal och det var ett stort steg bara att beställa tid.

Robert Lindwall bedömde att det skulle ta cirka tre timmar för Linda att bli fri från sin fobi och de bokade in en tid för själva behandlingen.

Började nästan gråta

– Jag höll på att börja gråta på vägen dit när jag insåg att jag snart skulle möta en padda. Men jag var så laddad och hade verkligen bestämt mig för att gå igenom detta, säger Linda.

När Linda blev insläppt i Roberts rum kunde hon inte hålla tillbaka tårarna.

– Vi pratade först i en halvtimme och det kändes bra. Sedan kom mannen som förser praktiken med djur. Han berättade lite om grodor och paddor innan jag fick gå ut ur rummet.

Innan Linda gick tillbaka in fick hon skatta sin rädsla på en skala från noll till hundra. Kallsvett och hjärtklappning – rädslan låg runt 85–90.

– Jag stod länge i dörröppningen och tvekade, paddan låg på en pappershandduk. Robert berättade att det skett ett litet missöde – paddan hade dött!

Trots att den inte levde var Linda skräckslagen. Men hon närmade sig ändå – och började till och med tycka synd om den.

Tyckte synd om paddorna

– När jag väl vågat mig fram tog det ungefär en timme innan jag satt där och klappade på den och tittade riktigt noga hur den såg ut.

För att Linda också skulle få möta levande grodor fick hon åka hem till mannen som levererat den döda paddan.

– Jag satt på hans gräsmatta tillsammans med ett antal paddor i ungefär en halvtimme. Jag studerade dem, klappade dem och tyckte synd om dem när jag insåg att de var räddare än jag var.

Efter behandlingen gäller det att inte fortsätta att undvika det som skrämmer. Linda har varit ute och gått vid sjöar, något hon tidigare hade haft mycket svårt för.

– Jag skulle fortfarande tycka att det var obehagligt om jag stötte på en groda eller padda, men jag skulle kunna hantera det. Så här efteråt känns det märkligt att jag gått i 24 år och varit skräckslagen för paddor när det bara tog fyra timmar att bli fri från skräcken.

Helena Bohlin , halsa@aftonbladet.se