”Jag trodde inte jag kunde ta hand om barnet”
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-12-03
Depressionen fick Karin att kollapsa efter förlossningen
Oron växte i takt med barnet i magen. Ett välsignat tillstånd? Knappast.
För Karin Anell, 33 år, förvandlades graviditeten till en livskris.
– Jag kände att allt var misslyckat. Visst fanns glimtar av lycka, men ofta trängde depressionen undan allt positivt, berättar hon och önskar att någon hade sett hur sjuk hon var.
Rosenskimrande babylycka väntar inte alla gravida. En av tio kastas rakt in i en avgrundsdjup mardröm och det är ett problem sjukvården sällan ser. Enligt en ny brittisk studie skulle risken för förlossningsdepression gå att minska med 40 procent om de här kvinnorna fick hjälp i tid.
Aprilregnet duggade och de satt i bilen på väg hem från BB när en vag oroskänsla smög sig på. Försiktigt men obarmhärtigt letade den sig upp i magen och halsgropen och när de ställde ner bilbarnstolen på köksgolvet hemma tittade de förvirrat på varandra: Vad gör vi nu? Vad gör man med ett spädbarn?
Trots glädjen över det efterlängtade barnet och lättnaden över att förlossningen faktiskt gått bra kände hon hur tanken svindlade.
– Det kändes läskigt, säger Karin. På BB hade man varit så väldigt ompysslad. Allt kändes skönt och så plötsligt skulle man klara allt själv. Det var overkligt. Jag tänkte att det aldrig skulle gå ...
Nyinflyttade utan nätverk
Karin och hennes man Fredrik var nyinflyttade i Boston utan släkt och vänner i närheten. Det kan ha bidragit till att hon kände sig så utelämnad. Men förmodligen hade de mörka tankarna kommit över henne var hon än varit. Hon kände igen dem sedan tidigare.
Redan i 25-års åldern hamnade hon ibland i känslosvackor där hon mådde dåligt och ifrågasatte sig själv.
– Jag har alltid varit den duktiga flickan som sökt prestigefyllda jobb och ställt höga krav på mig själv. Frågan är vem man försöker bevisa något för, säger hon tankfullt.
Efter tillfälligt jobb på EU-kommissionen i Bryssel bestämde sig Karin för att byta inriktning och började en psykologutbildning i USA där hon också träffade Fredrik. De flyttade ihop i San Diego i södra Kalifornien där han jobbade för ett svenskt företag. De var nykära, lyckliga och ville inget hellre än att bilda familj.
– Jag var ju över trettio och kände klockan ticka, så det är klart man ville försöka. Samtidigt fick Fredrik erbjudande om ett ännu bättre jobb i Boston som jag kände att jag inte kunde sätta käppar i hjulen för, berättar Karin som då undervisade på universitetet och trivdes med livet.
Planerade bröllopet
Att bryta upp och flytta tvärs över kontinenten kändes inte alls bra. Hon hade byggt upp bra kontakter för en framtida karriär och fått flera nära vänner. Men så blev det. Efter många sömnlösa nätter gick flyttlasset i juni 2003.
– Först i efterhand har jag förstått hur dåligt samvete Fredrik har haft för den där flytten. Hur jobbigt allt varit även för honom. Så mycket vi gråtit ...
Karin flög hem till Sverige. Det var bestämt sedan länge att hon skulle vara hemma hela sommaren och förbereda deras bröllop. Men den där förväntansfulla lyckokänslan ville inte infinna sig. Hon sov fortfarande alldeles för dåligt, tre–fyra timmar per natt.
– Jag kommer ihåg att jag tänkte att det inte var rätt tid att bli gravid. Man brukar ju säga att man ska undvika bli med barn vid livets stora stressmoment. Vi lyckades pricka in tre av dem: flytt, bröllop och förlust av jobb, säger Karin, som självklart blev gravid på en gång.
Glädjen över att äntligen ha lyckats bli gravid efter att ha försökt så länge räckte inte för att övervinna tröttheten.
– Jag flög inte i taket av lycka direkt. Det kändes mer som sorg. Jag var så fruktansvärt trött och oförmögen att sortera tankarna. Allt var mest luddigt, säger hon.
Det blev en lång sommar. Oron satt i kroppen och växte i takt med livet hon bar i sig. Hade hon druckit alkohol innan hon fick veta att hon var gravid? Kunde sömnmedlet påverka barnet? Vågade hon äta lasagne med all ost?
– Jag var livrädd för allt och kunde gräma mig för småsaker. Oroade jag mig för något kunde jag bara inte släppa det. I det läget är det svårt att njuta av något, förklarar hon.
Glimtar av lycka
Visst fanns stunder av lycka, som det fina bröllopet och ultraljudet då de kände kärleken till barnet svämma över, men de mörka tankarna tog så mycket plats att det positiva kom i skymundan.
– Vissa dagar kunde jag sitta där med en hand på magen och känna, wow! det är vår lilla kille där inne, men sen föll man ner i svackan igen. Ville bara springa bort från allt och tänkte: Det kommer aldrig att gå. Jag kommer aldrig orka ta hand om ett barn.
Extra jobbigt blev det framåt hösten då hon och Fredrik for tillbaka för att ta tag i det nya hemmet i Boston.
– Jag minns att jag bara satt där bland alla flyttkartonger. Fredrik jobbade och jag som var van vid att ha fullt upp och jobba hade all tid i världen åt att grotta ner mig i olika saker jag oroade mig över. Det är som en mardröm du vet att du inte kommer att vakna från.
Tidiga insatser viktiga
Att Karin led av en depression förstod hon någonstans längst där inne. Och hon gjorde tappra försök att ”ta tag i situationen”. Gick på yoga, tog dagliga promenader och drack varm mjölk.
– Frågan är var gränsen går. Mellan en lindrig och djup depression där det inte hjälper med positiva tankar, motion och annat, undrar Karin som i efterhand kan se att hon hade gått långt över den gränsen.
– Jag hade behövt medicin. Det inser jag nu, men i det läget övervägde jag det inte ens, säger hon.
Karin är långt ifrån ensam. En brittisk undersökning, som nyligen publicerades i den vetenskapliga tidskriften British Medical Journal, visar att 13 procent drabbas av depression i samband med förlossningen. I många fall hänger det ihop med tidigare perioder av depression. Trots att man känner till problemet missar sjukvården ofta de här kvinnorna.
Tidiga insatser skulle dock löna sig enligt studien. I de fall BVC-sköterskor och barnmorskor lärde sig upptäcka symtomen och erbjöd hjälp i ett tidigt skede minskade risken för depression med 40 procent.
– Redan vid första kontrollen tycker jag att någon borde ha reagerat när jag sa att jag inte sov och mådde dåligt. Jag var själv helt oförmögen att fatta rationella beslut, säger Karin, och önskar att sjukvården kunde lära sig se igenom fasaden hos alla ”duktiga flickor” som ofta ger sken av att må bättre än de gör.
Först när hon var i sjunde månaden och drabbades av en plötslig gråtattack frågade en läkare hur det stod till och skrev ut antidepressiv medicin. I mycket låg dos. Karin vågade inte ta mer, dels för barnets skull, dels av rädsla att sova ännu sämre.
– Det var så skönt att någon såg mig.
Hon såg att jag var sjuk, såg att det inte var okej. Det var befriande. En fantastisk känsla mitt i det mörka, säger hon.
Det mesta kändes bättre månaderna som var kvar. Hon och Fredrik gick på paryoga, föda-barn-kurs och amningskurs tillsammans och lärde känna ett annat par de kunde prata barn med. Samtidigt skrev Karin en blogg på den svenska sajten gravid.se.
– Dels fick jag skriva av mig. Dels fick jag känna att jag var till nytta för någon. ”Vad skönt att du skriver som du känner!”, kunde folk skriva och tyckte det var befriande att någon skrev hur jävligt det faktiskt kan vara.
Mer lättad än lycklig
På slutet var det tungt. Hon gick tio dagar över tiden och en barnmorska bedömde barnet som stort.
– Jag började störtböla och var livrädd för att de skulle behöva göra kejsarsnitt. Men efter fjorton timmar på förlossningen ploppade han ut. Det trodde jag aldrig, berättar Karin, som kände mer lättnad än lycka när hon till slut fick sin Matteus i famnen.
Glädjen över deras efterlängtade barn blandades med oro över hemkomsten. Redan från början tyckte hon att det var svårt att amma.
– Så fort han tog bröstet började han gråta. Det som ska vara en underbar stund kändes bara fel. Sedan hade han svårt att komma till ro och vaknade ofta med ett gallskrik, berättar Karin som kände sig otillräcklig och desperat.
– Han sov otroligt lite jämfört med andra barn och skrek alltid högst. Till slut blir det för mycket.
Trots att läkarna upptäckte att Matteus var mjölkallergiker och skrek för att han fick sura uppstötningar av bröstmjölken kände sig Karin som en dålig förälder.
– Jag var så nedbruten att jag fick en kollaps och föll ihop i en hulkande hög i soffan. Min terapeut frågade om jag ville att de skulle ta in mig på psykakuten. Vilken skräck. Fick visioner av Gökboet och tvångströjor och tänkte: jag pallar inte det här ...
Annorlunda andra gången
Även om Karin slapp psykakuten så insåg hon att hon verkligen var sjuk och behövde öka dosen antidepressiv medicin.
– Det kändes tryggt. Det fanns en plan. Dessutom fick medicinen effekt och jag kände en grundläggande ro i kroppen. Ingen eufori men jag kunde känna glädje och fungera normalt igen, säger hon och önskar att ingen behöver gå igenom det hon gjort.
– Det enda positiva är att det förde Fredrik och mig samman bättre. Det stärkte vårt förhållande.
I dag är Matteus 5 år och har en lillebror på 2 år efter en graviditet som Karin beskriver som ”en helt annan upplevelse”.
– Jag mådde bra hela tiden. Det var fantastiskt att få njuta av att vara gravid.
Förlossningsdepression, PPD
Nästan åtta av tio nyförlösta känner sig nedstämda under graviditeten eller strax efter förlossningen. I de flesta fall handlar det om "the blues", hormonsvängningar som gör kvinnan lite nedstämd de första dagarna efter nedkomst. Hos 10-13 procent sitter känslorna djupare och utvecklas till en depression. Ofta beror det på problem före eller under förlossningen som havandeskapsförgiftning, akut kejsarsnitt eller att kvinnan tidigare varit deprimerad.
Vanliga tecken på PPD
Nästan aldrig glad
Oro för barnet
Känslor av att inte klara av situationen
Irriterad och spänd
Sömnproblem
Trött och svag
Dålig aptit eller tröstäter
Känslan av att inte vara sig själv
Känslor av att vara värdelös och av obefogad skuld
Självmordstankar