”Fästingen tog fyra år av Ebbas liv”

Johan Gunnarsson

Ebba, 14, var nära att dö – opererades i sista stund

Fästingen är på stark frammarsch - med borrelia och TBE i bagaget. Snart har den spridit sig över hela landet och i dess spår blir allt fler människor sjuka.

En av de som drabbats är Ebba, 14, som var allvarligt sjuk i borrelia i fyra år utan att veta om det.

Ebba böjer på nacken och riktar huvudet mot mig.

- Känn här. Det är som ett hål, fast nu har det nästan växt igen, säger hon.

Det enda som återstår av hålet är en liten försänkning i skallbenet ovanför höger öra. Det syns inte eftersom hennes långa hår hänger för, men det känns med fingertopparna.

- Det var där de satte in en slang för att lätta på trycket i hennes hjärna, säger mamma Malin, 37.

Ebba, 14, fäller upp en bärbar dator på matsalsbordet och visar en bild på sig själv i en sjukhussäng i Linköping. Bilden är tagen för två år sedan, bara några dagar efter operationen som med största sannolikhet räddade livet på henne - en fästing hade gett henne borrelia utan att hon visste det.

- Jag var på ett scoutläger och det var kanske där jag blev biten, men jag vet faktiskt inte, säger Ebba.

Konsekvenserna blev fruktansvärda. Fästingbettet startade en fyra år lång mardröm, inte bara för Ebba utan för hela familjen Andersson.

En lunta av papper

Vi går ut i köket. Malin sätter sig och tar fram en tjock lunta. Papperna vittnar om oräkneliga besök på hemorten Nässjös vårdcentral. Det första formuläret är från 2002 och handlar om att Ebba hade ont i huvudet, feber och kräktes. Nästa papper också. Och nästa och nästa.

- Alltså, de tog en himla massa prover på henne. Det var blodprov, röntgen och synkontroller jag vet inte hur många gånger, suckar Malin.

Läkarna lyckades inte träffa rätt i sina diagnoser. Inte en enda gång på fyra år. Ett tag trodde de att Ebba hade barnmigrän och menade att det skulle växa bort. Men det gjorde det inte. De spekulerade vidare och menade att huvudvärken var psykosomatisk. Men kräkningarna då? Och febern?

- Jag vet inte vad de tänkte på. Ingen aning, säger Malin.

- Det kändes hopplöst att inte bli trodd, men samtidigt drivs man ju av den intuition man har som förälder. Man känner ju sitt barn så väl att man vet när något är fel på riktigt.

Ebba tappade orken

Medan karusellen med provtagningar, provsvar och återbesök på vårdcentralen snurrade vidare mådde Ebba allt sämre. Hon hade ständig huvudvärk, febern och illamåendet kom som i skov en gång i månaden och hon tappade orken.

Hon skötte skolan, men det tog så mycket på krafterna att hon inte orkade göra någonting på fritiden. Och vad värre var, hon slutade växa och förlorade hörseln. När det upptäcktes fick hon hörapparat, men orsaken till problemet förblev okänd.

Någon gång längs vägen togs det faktiskt ett blodprov för att kolla om Ebba hade borrelia. Provsvaret var dock negativt, men det betydde inte att borrelia kunde uteslutas. För ett hundraprocentigt svar krävs ett prov av ryggmärgen och det gjordes inte.

- Usch, hade man gjort det hade vi sluppit allt det här. Jag kan inte låta bli att känna att Ebba har blivit berövad på fyra år av livskvalité , säger Malin.

Räddade hennes liv

Men så återkommer hon till det där med en förälders intuition. Med facit i hand var det den som räddade livet på Ebba, hur man än vrider och vänder på det.

- En dag fick jag bara nog. Jag tog med mig Ebba och åkte till lasarettet i Jönköping. Jag sa att jag tänkte stanna där tills jag fick träffa en läkare som tog oss på allvar.

Detta var i september 2005. Och efter år av segslitna försök att rädda Ebba rullade allt på snabbt.

Först får de träffa en läkare som tar prover. De ger inga svar, men han kallar i sin tur på en ögonläkare som snabbt konstaterar att

Ebbas synnerv är rejält svullen. Det tyder på att hon har en svullnad av något slag i hjärnan. Läkarna misstänker att Ebba har en hjärntumör och hon förs i all hast över till universitetssjukhuset i Linköping för nya prover, bland annat på ryggmärgen. Och nu - äntligen - får hon rätt diagnos.

Det som orsakade Ebbas besvär med värk, feber och illamående var inte borrelian i sig, men sjukdomen hade slagit ut en viktig funktion i huvudet, den som reglerar vätskemängden runt hjärnan. Sannolikt hade vätskemängden - och därmed trycket i huvudet - ökat och ökat alltsedan fästingbettet 2002.

- Alla pusselbitar föll på plats. Hypofysen, synnerven, ja, allt var utsatt för hårt tryck och det gav en massa symtom. När hon blev av med trycket i huvudet blev hon successivt bättre och några månader senare var hon pigg som vanligt, berättar Malin.

Skrek av smärta

Hon tittar på sin dotter på stolen bredvid. Lillasyster Vilma, 10, som sitter med och lyssnar, undrar varför man inte bara stack hål på Ebbas huvud så att vätskan kunde rinna ut.

- Det var ju det de gjorde, svarar Malin snabbt.

Fast bakom de orden döljer sig rena skräckscenariot.

När Ebba fick sin diagnos blev hon inlagd på sjukhuset och behandlas med penicillin, men en dag får hon åka hem på permission. I bilen på väg tillbaka till Linköping klagade hon på att det gjorde ont i nacken. Det gjorde allt ondare och smärtan spred sig till huvudet. Till slut skrek hon rakt ut.

Pappa Meie, 41, som körde blev rädd. Totalt maktlös körde han som en galning med en enda tanke i huvudet; Ebba måste till sjukhuset så fort som möjligt.

Framme i sista minuten

När de kom fram skickades Ebba in på operation direkt. Hon hade börjat krampa och det var så bråttom att en pågående operation måste avbrytas för att lämna plats.

- Hon kom fram i grevens tid. Skallbenet trycktes ut av all vätska och läkarna sa att hon hade riskerat att bli hjärndöd.

På operationsbordet borrade man hål i skallen och med en slang tömdes vätskan ur.

Malin ryser till.

Det finns många "tänk om" kring hennes och Ebbas berättelse. Tänk om Malin inte hade tagit med sig Ebba till Jönköping. Tänk om Ebba hade fått anfallet i bilen utan att de visste att hon hade borrelia. Tänk om anfallet hade kommit på natten när de låg och sov?

- Äsch, jag tänker inte så mycket på det längre, kontrar Ebba med en axelryckning.

När operationen var över fick hon penicillin intravenöst. Hon fick ligga kvar på sjukhuset i tre veckor och mådde successivt bättre. Det tog några månader innan hon var sitt pigga, glada jag igen.

- Det kändes som om jag gick i en bubbla i fyra år, säger Ebba och skrattar.

Malin säger att hon värdesätter livet mer nuförtiden. Hon tjafsar mindre på barnen för småsaker och tycker att deras historia bevisar att det lönar sig att inte ge upp utan kämpa på.

- Att se sitt barn lida är det värsta man kan vara med om, men det gick ju bra till slut.