Synnöve, 46, är helt hårlös
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-08-24
Synnöve Pettersson, 46, har Alopecia universalis, en sjukdom som gör att man tappar allt hår på hela kroppen. Ögonbryn, fransar, huvudhår, ja, allt ner till minsta lilla fjun.
Det började med en kal fläck i huvudet när Synnöve var 13 år. Som vuxen började hennes hår att falla av totalt.
– Jag stod framför spegeln och kunde dra av håret i stora tussar. Jag visste inte vad jag skulle tro, så jag gick till doktorn, berättar hon.
Fick inget svar
Läkaren visste inte var det var för mystiskt som drabbat henne och vågade inte ens ta i henne av rädsla för att det kunde smitta. Synnöve fick inget svar på vad det kunde vara.
– Då grät jag när jag gick därifrån. Att läkaren inte ens hade vågat ta i mitt hår, det var jobbigt, säger hon.
Till slut fick hon det förklarat för sig, det var sjukdomen Alopecia och det var obotligt men inte livshotande. Men Synnöves prövotid var inte över. I stället började resten av håret på kroppen och i ansiktet att falla av, inklusive ögonbryn och ögonfransar. Något som hon upplevde ännu värre än att tappa allt håret på huvudet.
Kände sig ful
– Det kändes som om jag tappade ansiktet. Man uttrycker mycket mer än man tror med ögonbrynen och de bara försvann. Det var riktigt tungt och jag kände mig ful, säger hon.
Under två år ville hon inte gå ut eller vara i sociala sammanhang, men till slut var hon tvungen att inse att håret var borta – och att det nog inte skulle komma tillbaka. Hennes familj stöttade henne och fick henne att förstå att hon var ju den hon var oavsett om hon hade hår eller inte. Hon kom i kontakt med Alopeciaföreningen och det har hjälpt enormt mycket.
– Det har gett mig kurage att få träffa andra i samma sits. Att inse att man inte är ensam om sjukdomen är viktigt och det har gett mig många nya vänner, säger Synnöve.
Nu vill hon synas
Alopecian har förändrat henne som person, men inte till det sämre. Tidigare var hon lite tystlåten och i skymundan, som hon själv säger, till och med lite mesig i sin framtoning. I dag syns hon – och vill synas.
– Jag har blivit starkare och jag vet vem jag är nu. Förr var det nog ingen som trodde att jag skulle våga gå ut utan peruk, men det är inga problem i dag, säger hon.
Vill inte ha tillbaka håret
Synnöve vet inte riktigt om hon vill ha tillbaka sitt hår igen. Nu är hon helt nöjd som det är och har lärt sig att leva med det. Sina ögonbryn och fransar har hon ersatt genom pigmentering, vilket är en mildare form av tatuering.
– Det finns de som inte ens ser att jag inte har ögonbryn för det är så bra gjort. Ögonbrynen och fransarna skulle jag vilja ha tillbaka men håret på huvudet vet jag inte. Det tror jag inte. Då skulle jag nog bara gå och oroa mig för att det skulle trilla av igen, säger hon och skrattar.
Jessika Devert