Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Leopold

Så höjer du din smärtgräns

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-10-07

Vad är det som gör att en elitidrottare klarar så mycket mer än en vanlig vältränad person?

Skillnaden ligger förstås i mängden träning – men också i ren smärttålighet.

Vi kollade med två elitidrottare och tränare hur man kan göra för att höja sin smärtgräns och prestera mer.

Många går ut för hårt i början, får ont och ger upp. Smärtgränsen höjs successivt över tid, menar Fredrik Prag, personlig tränare och f.d. elitidrottsman.

Att höja sin smärttröskel kan vara ett sätt att få ut mer av sin träning – och klara mer även i det vardagliga livet.

Men det är inte så enkelt: När kroppen bara skriker att den vill vila och benen känns som gelé – hur gör man för att fortsätta?

Hur gör elitdrottarna när de grimaserande av smärta pressar sig den där sista milen i skidspåret eller maratonloppet, eller pressar den där sista sekunden i bassängen eller på löpbanan?

”Tar i för mycket från början”

Fredrik Prag har varit elitidrottsman inom friidrott i 13 år och är nu utbildad kinesolog, personlig tränare och pilateslärare. Han menar att många satsar för hårt när de börjar träna.

– Det vanliga människor ofta gör är att de börjar träna, tar i som fasen, mår dåligt och orkar i sex veckor. Sedan tänker de ”jag orkar inte må så här dåligt” och slutar att träna. Men det är ett gammalt förhållningssätt till träning, som folk gått på. Nyckelordet är istället kontinuitet – då flyttar man sin smärttröskel långsamt och tränar upp tåligheten i kroppen.

Mjölksyretröskeln

Det som oftast skapar smärta när man tränar är mjölksyran. För att öka tåligheten gäller konditionsträning.

– Ju bättre kondition du har desto högre intensitet kan du hålla utan att ansamla mjölksyra. Du kan också öva upp din tålighet mot mjölksyra genom att öka musklernas buffertkapacitet, säger säger OS–simmaren Johan Wallberg som numera är tränare åt simmerskan Therese Alshammar.

”Mycket sitter i huvudet”

Men att bygga upp kroppen är bara en del. Väldigt mycket av arbetet om det mentala.

– Det är också en vanesak. Man vänjer sig vid hur det känns att träna med mjölksyra i kroppen och att stå ut med smärtan, säger Johan Wallberg.

Även Fredrik Prag menar att mycket sitter i huvudet.

– Det är bara mentalt. Man har en viss inställning till sig själv, till sin träning, till sin kropp och till motion. Sedan förverkligar man den. Om man vill passera den där smärtgränsen och prestera bättre måste man släppa på den där pressen som finns och våga se sig själv på ett annat sätt.

Följ ämnen i artikeln