Kriget mot mig själv

Johanne Hildebrandt

Motanfall – eller döden

Krigskorrespondenten Johanne Hildebrandt fyllde 44 år och insåg att hon står mitt ute på ett slagfält.

Listigt har fienderna rökning, stress, mat och alkohol smugit sig på, förgiftat och skadat hennes kropp och intagit hennes hjärna.

Nu är det hög tid att gå till motangrepp.

Läs Johanne Hildebrandts artikelserie med start i Aftonbladet i dag.

Den är på liv och död.

Handlar den om dig också?

Jag för krig mot mig själv och slaget är nästan förlorat.

Fienderna har invaderat min hjärna och har tagit över kontrollen av min kropp. De har fått mig att förstöra min egen kropp med rökning, alkohol och dålig mat.

Nu har jag bara två alternativ kvar: Att gå till motanfall eller dö.

Konditionstest

Sköterskan på företagskliniken drar ut rör efter rör med blod ur armen. Därefter kommenderar hon mig till en träningscykel för konditionstest innan jag får jag besvara oändligt många frågor om kosthållning och stress.

Det är domedag hos företagsläkaren, skadorna av 30 år ohälsosamt leverne ska kartläggas med en stor hälsoundersökning, och det känns sådär.

Jag är alltför väl medveten om att rökning, alkohol, stress och dålig kost dödar över 50 000 människor varje år.

Det är som om alla invånare i en svensk småstad skulle utplånas varje år men som alltid när det gäller rökning/sprit/fetma eller knark så får missbrukare föga medlidande utan anses skylla sig själva.

Det faktum att jag är kvinna spelar också stor roll.

Under min uppväxt fick jag höra att jag kunde göra samma saker som en man, att könet inte hade någon betydelse. Det var OK att dricka, röka och jobba lika mycket som grabbarna.

Dessvärre finns det ingen jämställdhet inom biologin, kvinnokroppen är betydligt mer känslig för gifter än en mans.

När en kille dricker två öl kan en tjej bara dricka en, hennes kropp kan inte bryta ned alkohol lika effektivt samt tar mer stryk av att röka.

Att försöka ha samma livsstil som en man är därför som att köra runt med en sportbil i väglöst land i tron att det är en Range Rover. Det går ett tag men vid 44-års ålder orkar jag inte så mycket som förr. Systemet har börjat rasa samman. Nu ska jag få reda på exakt hur illa det är.

Slagfältet

Sliter av tröjan och bävar när jag pressar bröstkorgen mot en kall glasskiva. Det är dags för det mest skrämmande testet, lungröntgen. Medan bilderna tas intalar jag mig, med en rökares rutinerade självförnekelse att de sammanlagt 360 000 cigaretter jag dragit ned i lungorna inte har skadat dem.

Det är naturligtvis fel.

Företagsläkaren Micke Löwgren förklarar med allvarlig röst att jag har förstadiet till Kol, en obotlig sjukdom som långsamt kommer att kväva mig till döds.

Det finns inget botemedel, ingen quickfix som löser problemet.

– Du måste sluta röka.

Sjukdomen kommer inte att försvinna men för varje cigg jag tänder blir den värre.

Bilder på likbleka människor med syrgasmask blixtrar förbi på näthinnan medan skalet av förnekelse rasar samman.

Naturligtvis har mitt rökande skadat kroppen, naturligtvis måste jag sluta omedelbart.

Läkaren förklarar att min alkoholscreening ligger på gränsen till att jag dricker för mycket och att kolesterolet i blodet också kan sänkas. Det här är på allvar, nu handlar det om liv och död och att få se min son växa upp.

Vad i helvete har jag hållit på med?

Hur kommer det sig att jag, som ägnat dagar och veckor åt riskanalyser när jag jobbat i krigszoner lyckats förtränga att jag dagligen ägnat mig åt ett långsamt självmord? Det är ologiskt – och fruktansvärt dumt.

Fast det finns faktiskt en förklaring till mitt irrationella beteende – och svaret finns i hjärnans kemiska balans.

– Nikotinet är som en terrorist som smyger sig in i din hjärna och tar över kontrollen. Det sker gradvis, du märker det inte förrän du är beroende, förklarar Åsa Nilsonne, professor i klinisk psykiatri.

Lär känna din fiende

Rökning, eller annat missbruk, handlar alltså inte om dålig karaktär eller lättja utan handlar om något betydligt mer komplicerat.

Människor har två belöningssystem i hjärnan, det ena gör oss pigga och alerta så vi söker skydd, skaffar mat och har sex. Det andra systemet gör att vi mår väldigt bra när vi har utfört ovanstående och belönar oss med måbrahormonet dopamin.

Nikotin, och andra droger, kidnappar hela belöningssystemet. Nikotinet skapar egna receptorer i slutet på nervändarna i hjärnan och när jag röker en cigarett skickar nikotonreceptorerna ut en dopamindusch som får mig att må bra.

Ju mer jag röker desto fler receptorer bildas som vill ha mer nikotin.

Men om de inte får vad de vill straffar de mig med abstinens. Receptorerna skickar ut varningssignaler: ”Om jag inte får en cigg kommer jag att dö!” Binjurarna börjar tillverka stresshormonet kortisol vilket förvärrar suget.

Dessutom alstras peptiden CRF vilket gör att jag känner olust och ångest.

Komplicerat för hjärnan

– Fast det gäller bara att hålla ut, drogerna kör bara med falsk propaganda, suget går över med tiden, säger professor Åsa Nilsonne.

Varför är det då så svårt att stå emot?

– Belöningssystemet sitter i hjärnans äldsta delar, den delen styrs av det omedelbara begäret och förstår inte konsekvenser. Du har rökt i 30 år, tänt 360 000 cigaretter och mått bra av varenda en. Detta gör det komplicerat för hjärnan att förstå varför du inte kan fortsätta eftersom du mår bra av det, säger Åsa Nilsonne.

Det gäller att i stället koppla in cortex, en nyare del av hjärnan, som kan förstå vad ens handlingar kommer att leda till i framtiden.

– Det gör du genom att hela tiden tänka på vad som kommer att ske om du fortsätter att röka, nämligen att dö en långsam plågsam död, säger Åsa Nilsonne.

Men det är inte bara hjärnans kemiska sammansättning som gör att vissa trillar dit på missbruk. Uppväxt och tillgång till droger samt genuppsättning har också en stor betydelse.

Gen styr sockersug

Det finns en gen som styr sockersug och en annan som är kopplad till lust efter fet mat. Det är inte lätt att sluta äta godis eller äta fel för den som har de båda.

Trist i dag men en tillgång förr då överflöd av mat och godis var en utopi och de med sockergenen la på en extra rem för att samla söta frukter, vilket gav fler kalorier och därmed mer energi och handlingskraft.

Allt har med andra ord en logisk förklaring, till och med ens personlighet.

MAO är ett enzym som kan mätas i blodet och som är konstant hela livet. Det är så gott som helt betingat av ärftliga faktorer.

Professor Lars Oreland är en av de forskare som upptäckt att människor med högt MAO värde är stresskänsliga och behöver lugn och fasta rutiner för att må bra. Nätet som fångar upp impulser från omgivningen är glest, det behöver inte hända så mycket förrän de blir överväldigade.

Människor med lågt MAO-värde behöver däremot mycket stimulans för att bli påverkade. De nervbanesystem som använder signalämnena serotonin och dopamin har lägre aktivitet och de behöver mer action för att kicka igång systemet för att må bra.

Bergsklättrare, äventyrare, forskare och journalister tillhör ofta denna grupp. De är utåtriktade, rastlösa, sensationssökande typer som gillar att ta risker och vill att det ska hända något hela tiden. Och naturligtvis är det inte en slump att naturen har skapat människor så här.

– Ett skäl till att människorasen har lyckats bli så dominerande är på grund av sin av variationsrikedom. Vad som än händer finns det några i som är rustade att möta det. Det behövs soldater som lyder blint och andra som sitter hemma och vaktar elden när de slåss. Det behövs spejare som vågar gå längre bort för att se vad som finns långt där borta, säger professor Lars Oreland.

Dessvärre är de med lågt MAO-värde mer benägna att bli alkoholister och har svårare att sluta röka än andra.

Dåliga nyheter för mig som har MAO-värde på 4, vilket är mycket lågt, medelvärdet för kvinnor är 10. Men det förklarar också varför jag tycker krigsrapportering är intressant och rökning får mig att må så bra.

– Hade du haft ett större serotoninsystem hade det varit lättare för dig att stå ut med att sluta, säger professor Oreland.

Fienderna måste nedkämpas

Han rekommenderar självkontroll och kanske terapi vid rökstoppet, bungyjump eller någon annat hissnande aktivitet kan också hjälpa till.

Allt detta gör mig mer bestämd än någonsin. Min hjärna må vara ockuperad av gifter som styr mitt beteende, min personlighet må vara designad för massor av action, men det spelar ingen roll.

Från och med nu ska jag inte röka, dricka alkohol, stressa eller äta fet mat eller socker under en månad.

Fienderna måste nedkämpas, det här är ett krig som jag inte har råd att förlora. Men det kommer att bli en hård strid, hur hård kan jag inte ens föreställa mig.