Jag lever, Jesus lever och ostronen lever
En godnattsaga om bokmässan
Se så barn. Ligger alla bekvämt? Sluta kivas. Nu börjar jag. Brasklapp: jaget finns inte, okej? Men det visste ni redan. Litteraturen är lika oändlig som rymden. Lika märklig att kasta pengar på. Ingen kan höra er skrika.
Jag älskar när berättelser är omvälvande. Jag tycker om när författarskap är banbrytande. Skjut mig, men sån är jag! Jag föredrar mina möten inspirerande. Som student så uppskattar jag ett rabatterat pris, som pensionär likaså. Som betalande medlem i Författarförbundet vill jag ha fri entré! Jag botaniserar bland tidigare års seminarier digitalt medan jag laddar upp inför årets program. Jag tänker ”kanske kommer flertalet punkter att etsa sig fast på mina näthinnor”, alltså finns jag. Den som lever får se! Jag lever! Jesus lever och det gör ostronen med och Bokmässan fyller 40 år! Det är bara att gratulera. Jag anser att hedersgäster ska välkomnas särskilt mycket. Jag gillar att sätta ljus på gränsöverskridande litteratur. Det är viktigt för mig att utmana den nordiska självbilden. I min bok ska samtal om teknik och fantasi vara stora. Jag vill ha fyra astronauter på plats. Minst! Jag avgudar astronauter, himlen är inte gränsen! Mässgolvet tycker jag ska vara myllrande, men seminarier fungerar bättre i lugna salar. Det är inte jag som gör reglerna! Om ni frågar mig så är det viktigt att hela Sverige läser. Att hela Sverige läser sig till en ny värld. Gamla som unga! Alla ska med i läsrörelsen. Det blir kanon! Och poliser ska vilja stoppa gängen. Det är min bestämda åsikt.
Vad är kulturen värd, pappa? Jättemycket, jag ser gärna att alla diktsamlingar tokhyllas. Varför har vi sex? Vilka vi? Vad händer med folkbildningen? Ingen aning, men jag ber till Gud att det är något bra. Är det inte lite synd om barnen? Säkert, men det låter lite negativt. Får sorg finnas? Absolut, men det är roligare med glädje! Måste vi tala om risken för kärnvapenkrig igen? Jag vet inte! Hur gammal är en självbiografisk tonåring? Fiktion, javisst, men inte utan mitt prefix (”auto”), inte utan min dotter. Inte utan min dator! Var finns jaget? Det finns inte, sa jag ju! Hur kan någon äga marken? Behövs mer eller mindre kapitalism? När flyttar vi till mars? Vad vill terroristerna? Har matematiken ett kön? Vad är coolt? Vad ska vi göra av alla kriminella? Har vi blivit Ungern än? Vad är konst? Är Palmemordet den nya punken? Hemmafru eller yrkeskvinna? Hjälper eller stjälper självhat? För många frågor nu, barn. En i taget! Ställ er i kön! Jag tycker att glaset är halvfullt. Ett stört steg för mänskligheten, en stor tugga för mamma och pappa. Jag börjar om. Lyssna noga nu, okej?
Bokmässan 2024 har recensionsdag först på måndag, men det skiter jag i. Jag kunde inte bry mig mindre om recensionsdagar. Jag har knappt koll på min frus, er mammas, födelsedag, liksom? Okej. Skön ton i de meningarna. Skön som i oskön. Ironi, remember? Haven’t heard that name in years. Och på tal om det. När Kalla Fakta kablade ut sin granskning två veckor innan årets Bokmässa var det som att allt, GENOM ETT TROLLSLAG, blev självklart. För alla. Alla låtsades i alla fall som det. Polletten föll ner som en kollektiv slöja. Konsttidskriften Paletten lades in på sluten avdelning. Vad var då Kalla Faktas stora scoop? DEP (kort för ”De ironiska poeterna”, reds. anm.) hade styrt utformningen av mässan de senaste fem åren, minst. DEP var en kvasimilitant fraktion bestående av cirka 3 000 ironiska, kvinnliga poeter i medelåldern baserade i Landskrona med omnejd. Helt plötsligt kändes Bokmässans sinnessjuka program bara som en tröttsam pose. Den karnevaliska spretigheten var alltså tom? Det höga och det låga hade brainstormats fram från höften i olika chattfönster mellan hånfulla skratt? Det var svårt att bestämma sig för om man var lättad eller besviken. Inget av den här ljudcrimekokinfluenceryoutuberbokbindgalna kommersialismen betydde någonting? All den här populistiska urvattningen av litteraturen blandad med några slappt elitistiska, alternativt politiska, alibin var bara ett enda stort skämt? Ett obegripligt internskämt? Inte ens rum för poesi var på allvar? En Jimmy Almgubbe? Ett luftslott? På vems bekostnad?
Det värsta var att man inte bad om ursäkt. Bokmässan bad inte om ursäkt för att i smyg ha anlitat en tröttsamt metamodernistisk trollarmé bestående av lågavlönade, inverterade Lotta Lotass-figurer (”vi betalar enligt Författarförbundets rekommendationer!”), tvärtom. Bokmässan kallade till presskonferens och sa, kaxigt: Visa oss en kulturyttring de senaste hundra åren som inte förstörts inifrån av ironiska poeter? Låt den som inte är exakt lika intresserad av litteratur som av betalda samarbeten skjuta den första stenen ur en kulturkanon av glas. Nu är ni sådär ytligt obegripliga igen, svarade Kalla Faktas journalister. Är dessa uttalanden också spökskrivna av de ironiska poeterna? På detta vägrade Bokmässan att svara (man var kanske selektivt inspirerade av Mara Lees nyårsdikt från 2011, av orden ”vägra svara när idiotin kallar”). I stället började Bokmässan att tala i tungor. Bokmässan hade blivit instruerad från högre (det vill säga: lägre) ort att anfall var bästa försvar. Kalla Fakta frågade något om makt och Bokmässan svarade något om slakt. Kalla Fakta replikerade med något om demokrati och Bokmässan började recitera UKON:s sommarprat, fast med bebisröst, på spanska, baklänges. Kalla Fakta suckade och påbörjade en utläggning om huruvida en programpunkt som ställer frågan om barnboken bör vara moralisk går att avfärda som ironisk oavsett uppsåt, men Bokmässan himlade bara med ögonen. Kalla Fakta började skrika om vänskapsnepotism och Bokmässan höll för öronen och sjöng en hejaramsa bestående av ofattbart stora frågor om teknik, fantasi, existens och alltings gränser. Sen deklarerade Bokmässan att man var sjukligt intresserad av Natos syn på copy och marknadsföring. Att man bloddopat sig medvetet som en halvhjärtad hyllning till yttrandefriheten. Man läste innantill från en liten laminerad lapp: Vi ville bara göra litteraturen otillräcklig, och rymden tillgänglig, i samma svepande rörelse, och alla tycker väl att tangentbordskrigaren och X-spammaren Joyce Carol Oates förtjänar ett pris som heter Sjöjungfrun! Alla förtjänar väl ett pris som heter Sjöjungfrun!
Sen avslutades presskonferensen bryskt. Antiklimax och förvirring infann sig. De grävande journalisterna hann inte ens formulera själva grundanklagelsen (”ironin är ju inte ens särskilt ironisk idag utan mer romantisk och mer hemsk, enligt hästskoteorin…”), utan de fick varsin inbjudan till torsdagens big pharma-sponsrade gyttjebrottning där skribenter som visste vad en trop var skulle fightas mot skribenter som inte visste vad en trop var, modererat av Fredrik Strage (”han har behövt förhålla sig till Författarförbundets rekommendationer lika lite som våra fyra astronauter!”). Journalisterna fick en klapp på huvudet och, ja, det börjar bli sent nu, så, ja…
… det var så, mina barn, för att göra en lång historia kort, som Bokmässan blev sexig igen. Kanske inte ung, kanske inte god, kanske inte bra, kanske inte ny, men sexig. Vad det ordet betyder tar vi nästa nattning. Det är dags att släcka. Och glöm inte: jaget finns. Men det visste ni redan. Imorgon läser jag en spökhistoria. Vad den handlar om? Att det någonstans därute, i vildmarken, finns en läsekrets. Men nu: sov så sött.