Vi ringer deras mammor

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Telefonsamtalen till ryska soldatmödrar har blivit ett fenomen i Ukraina

Sex timmar efter att invasionen började hade Halina sin första mardröm om kriget. Hon insåg redan då att hon kommer att behöva terapi.

Och hon borde veta – hon pluggar psykologi på ett litet polskt landsortsuniversitet.

Till våren är hon färdig och då kommer hon att återvända till Ukraina, men innan hon kan börja ta hand om andra måste hon först ta hand om sig själv, säger hon dystert när vi pratar på Whatsapp.

Hon har en udda historia att berätta.

Jag får höra den av en tillfällighet när jag besöker Polen, och redan första gången slår den an något i mig.

Fyra dagar efter invasionen inleddes fick hennes bästa vän Maria ett meddelande från sin pappa.

Han är vanligtvis jägare, men nu är han officerare i Ukrainas territorialförsvar – ett sammelsurium av frivilligbataljoner, utlänningar och hemvärnsmän som står under den ukrainska arméns befäl. Det är trupper som ständigt debatteras, eftersom territorialförsvaret rymmer allt från ryska nynazister som hatar Putin till vanliga ukrainska frivilliga som Marias pappa.

Tillsammans med sina män patrullerar han en liten by i nordöstra Ukraina. Inte långt från Charkiv, men inte jättenära Charkiv heller. Det är nog bra om ni inte vet exakt var den ligger.

Pappan skickade över två bilder till flickorna i Polen. Den ena föreställde några unga män i ryska uniformer. Den andra var en papperslapp med tre namn och tre telefonnummer.

Han behövde deras hjälp.

En liten grupp ryska soldater hade skilts från sin patrull och hamnat i hans by.

De hade utväxlat skott. De hade skrikit åt varandra.

”Русские не сдаются!” skrek de unga ryska soldaterna – ryssar ger sig inte.

Det är en gammal slogan från 1915 som ska ha myntats under ”De dödas attack”, då resterna av ett hjältemodigt ryskt infanterikompani som nästan gasats ihjäl med klor, ändå lyckades tvinga de angripande tyskarna till reträtt.

Enligt myten såg de ryska soldaterna ut som levande döda.

Det är inte det enda gamla slagord som väckts till liv i detta krig. Varje dag publicerar ryska utrikesdepartementet dokument ur arkiven om ukrainska övergrepp under andra världskriget. De ger sig inte. Historiens zombier ska till varje pris väckas till liv. Bara så kan kriget rättfärdigas. Häromdagen revs nya statyer i Ukraina. Denazifiering möts av dekommunisering. Det går en harv över den blodiga jorden och vänder på varenda jordkoka. Det finns en grav under nästan allihop.

Pappan hade skrikit tillbaka.

Han skrek att ryssarna skulle sluta vara löjliga. Ge upp, bara.

Soldaterna retirerade och gömde sig i skogen. Men efter en knapp timme, Halina vet inte exakt hur länge, kom de tillbaka.

Och gav upp.

Det var då Marias pappa såg att soldaterna var lika unga som hans dotter och hennes väninna. Den äldsta var bara 23.

Han bad dem skriva ner telefonnumren till sina föräldrar.

Det gick inte att ringa till Ryssland från hans by. Linjerna var blockerade. Så han undrade om Maria och Halina kunde ringa soldaternas familjer från Polen i stället. De skulle vidarebefordra ett meddelande: om mammorna ville se sina söner igen så fick de komma och hämta dem.

Halina säger att hon aldrig skulle tackat ja om någon annan än Marias pappas frågat. Men han är så klok. Han har ett så gott hjärta.

När Halina och Maria knappade in numren började de skaka.

– Det är krig i ditt land och du ringer till ryska soldaters föräldrar. Det är inte som att äta frukost, säger hon.

– Vi gjorde det bara för att han bad oss.

De tre soldaterna påstod att de inte hade en aning om att de skulle skickas till Ukraina, men Halina tror dem inte. Hon skulle aldrig lita på en ryss. För en vecka sedan fick hon beskedet att hennes mammas kusin dödats i Mariupol. Hennes hemstad Dnipro har bombats. Häromdagen hörde hon rysk ryska talas på ett kafé. Hon blev tvungen att gå därifrån.

Det första telefonnumret gick till soldaten Dimas familj. Han var en pojke från landsorten, en plats inte långt från Lipetsk, men inte heller nära Lipetsk. Jag tänker inte skriva exakt var den ligger heller. Ukrainas säkerhetstjänst påstår att ryssarna avrättar desertörer. Det är deras jobb att säga det, men bara misstanken om att det kan hända gör att det är bäst att ligga lågt med sån information.

Numret gick till Dimas bror men av någon anledning var det mamman som svarade. Hon blev fullkomligt förstörd. Hon grät och jämrade sig och var omöjlig att nå fram till. Men brodern var samlad.

Han lovade att komma och hämta pojken.

Telefonnummer två gick till Sergejs familj. Trots många försök svarade ingen.

Till slut gav de upp.

Samtal nummer tre blev märkligt.

Soldaten Alexanders pappa svarade. Han pratade extremt långsamt. Famlade efter orden.

– Jag … har ingen son … eller bror … nej …

Sen lade han på.

Vissa ryssar är så där, säger Halina.

Kanske trodde han att det var en provokation.

Det fanns ett fjärde telefonnummer, men det fick Halinas kusin ringa.

Mamman som svarade lyssnade noga. Sen skickade hon ett budskap till sin son:

– Om han kapitulerat till er khokhols är han en mammaknullare!

Jag får ärligt talat inte veta exakt vilket ryskt ord för ”mammaknullare” den ömma modern använde, men ”khokhol” är i alla fall ett välkänt kränkande uttryck för ukrainare. Egentligen är det namnet på den obeskrivligt konstiga frisyr som ukrainska kosacker ofta avbildas med – en rakad skalle med en enda liten tofs, som om hela hjässan vore en toppluva.

Ryssarna tror de är överlägsna, säger Halina.

Hon kan inte hitta något försonande att säga om dem. De tror på allt de ser på tv och är fast i sitt sovjetiska armod. Varför skulle de annars komma hit och plundra och till och med stjäla tvättmaskiner?

Alexanders familj gav sig ut på vägarna på jakt efter sitt barn.

Sista gången de ringde och frågade efter vägen undrade de om Marias pappa kunde skjutsa honom till gränsen mot betalning.

Halina blev rasande. Samtalet kom samtidigt som ryssarna attackerade Charkiv.

– Jag kan knappt förklara hur jag känner, säger hon.

Det stockar sig i halsen. Hon nämner Irpin, Butja … kan de inte ens hämta sitt eget barn?

Sedan dess vet hon inget om soldaternas öde.

Hon tror att de skickats till Poltava. I sånt fall tar Territorialförsvaret hand om dem väl, säger hon. Där kan de ringa sina mammor själva. Det finns massor av videos på nätet när de gör det, säger Halina och skickar länken till en Telegramkanal.

Jag ser några klipp på ryska soldater med te och bullar i handen. Vänliga ukrainare håller upp mobilen framför dem med mammornas röster. De gråter så klart. Jag hoppar vidare mellan kanalerna. Plötsligt ser jag en video där en ukrainsk soldat ringer upp en mamma från hennes döda sons mobiltelefon och hånar henne.

Det är omöjligt att avgöra var som är sant. Allt man kan vara säker på är att det är propaganda, även om det händelsevis skulle råka vara sant.

Den ryska appen Telegram har blivit Ukrainakrigets CNN. En propagandakanal för allt och alla som dygnet runt spyr ur sig bilder på lemlästade kroppar, sprängda hus och patriotiska memes.

Reaktionsvideos med ryska soldater som äntligen får höra mammas röst har blivit ett viralt fenomen i Ukraina.

Volodymyr Zolkin heter en ukrainsk videobloggare som på mindre än en månad blivit en Youtube-sensation genom att just ringa ryska mödrar. Numera vill över 250 000 prenumeranter se hans förhör med unga ryska soldater och deras anhöriga. Vissa av klippen har närmare en miljon tittare. De är ibland flera timmar långa och han intervjuar runt fem krigsfångar om dagen.

Soldaterna ställs till svars för ryska krigsbrott och Putins lögner. Fanns det verkligen inget annat sätt att tjäna pengar än att gå med i armén? De får bevisa sin identitet genom att uppge hemadresser och visa sina sociala medier.

Han tar in gäster i programmet som konfronterar dem.

Att det är ett brott mot Génèvekonventionen att visa upp krigsfångar bryr sig ingen om. Zolkin samarbetar med ukrainska myndigheter för att få tillgång till ryssarna. Vem som gett honom tillståndet vill han inte berätta innan kriget är slut, säger han, när vi har ett korthugget samtal via Skype. Volodymyr är en bister man. Han har inga känslor, säger han. Det här är hans jobb. Han säger att han är kallblodig.

Men kanalen produceras tillsammans med Victor Andrusiv, en rådgivare till den ukrainske utrikesministern.

Numera inleder Zolkin sina klipp med en disclaimer om att fångarna gett tillstånd att medverka i enlighet med både rysk och ukrainsk lagstiftning eftersom Youtube tidigare stoppat intervjuer där det inte framgick.

Jag tittar på hans senaste intervju. Tre håglösa, rökande män blickar ner i golvet när deras fruar rings upp och ställs inför ett ultimatum: ”Om du vill prata med din make måste du gå med på att samtalet spelas in och publiceras”.

Ingen säger nej.

Zolkin säger att han inte hånar soldaterna. Tvärtom försöker han tränga igenom den ryska censuren med berättelser om vad som pågår i kriget. Han menar att han lyckas. 60 procent av tittarna är från Ryssland, påstår han.

Fyra eller fem gånger har han kunnat berätta att en soldat är i livet, trots att hans släktingar fått veta motsatsen.

– Jag har pratat med ryska soldater som saknar armar och ben och skickades till Ukraina som kanonmat. Deras släktingar har fått veta att de är döda. Ryssland bröt mot alla mänskliga rättigheter och lagar. Min mission är humanitär. Jag tror inte man bryter konventioner genom att hjälpa människor.

Den senaste intervjun gjorde han två dagar innan vi pratas vid. Den blev inte lyckad. Den ena soldaten vägrade ringa upp någon och den andra ville inte säga något alls.

– Ryssarna är idioter. Man måste prata med dom för att de ska förstå någonting. För att de inte ska åka hit och möta döden.

– Jag känner viss sympati för dessa ryska barn. De har kastats hit utan att veta vart de ska. Å andra sidan dödar de våra barn.

Bara tio procent av soldaterna erkänner att de visste att de skulle till Ukraina. Men Zolkin tror att det bara var de allra första styrkorna som skickades över gränsen som aldrig fick veta sanningen.

Men precis som för Halina ber ungefär en tredjedel av mödrarna honom att dra åt helvete.

– Ryssar är zombier. De tror mer på tv än på sina egna barn.

Ukrainska försvarsministeriet upprättade snabbt flera hotlines dit ryska föräldrar kan ringa för att återfinna sina söner. Många samtal kommer från Ukraina. Familjebanden slingrar över gränserna och det händer att släktingar strider på båda sidor. Zolkin säger att runt 200 krigsfångar redan utväxlats med Ryssland.

Enligt det amerikanska techbolaget Clearview använder Ukraina dessutom deras programvara för att scanna döda soldaters ansikten. Ukraina säger sig ha kontaktat över 500 anhöriga efter att ha fått träffar på bilder som samlats in från sociala medier.

Det blir inga gravar över okända soldater efter det här kriget.

Syftet är så klart att demoralisera och att kartlägga förluster. Samla och sprida information. Det är klassisk psykologisk krigföring. Men i sociala medier-åldern förvandlas kriget också till en fråga om individuellt ansvar. Varje enskild soldat kan ställas till svars för Putins övergrepp. Varje ångerfullt stirrande ansikte är en trofé. 

– De som var emot Putins regim kan inte ha något ansvar för kriget, men alla andra ryssar, säger Volodomyr Zolkin.

Soldaterna som gav upp i Marias pappas by återfinns numera troligen på någon av alla dessa Telegramkanaler med en mobiltelefon upptryckt i ansiktet.

Utan vapen blir de själva ammunition i propagandakriget.

Halina har aldrig sett Zolkins Youtubekanal. Hon ringde sina samtal för att hon litar blint på att Marias pappa har ett gott hjärta. För att han förstod att soldaterna var barn, precis som hans egen dotter. 

Du måste ändra namnen, men historien är värd att berätta säger hon. 

Jag håller med. 

Det är inte bara jag som har svårt att släppa historien om mamman som får ett samtal från sin soldat.

Kanske för att den säger något om maktlöshet.

Kanske för att ingen kan missta sig på desperationen i själva handlingen.

Att ringa mamma och be om hjälp.

FOTNOT Halinas, Marias och soldaternas namn är utbytta. Vissa geografiska detaljer är ändrade för att skydda deras identiteter.

Uppvisning i en extremt pissrik subkultur

Därför vägrar Tyskland sluta köpa rysk gas

Ryska nättroll skapar ”ukrainsk propaganda”

Mörkret faller över Rysslands fria press