Här pågår ett krig mot de hungriga
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
”Det är utpressning att analysera den hungriges politiska inställning utan att samtidigt analysera hungern”, skrev Stig Dagerman i ”Tysk höst”. Och det är politik som gör att vissa går hungriga medan andra alltid har mat på bordet.
I en artikelserie om mat, makt och motstånd sätter sig Elina Pahnke till bords, äter och samtalar med utgångspunkten att hunger inte är slumpartad – och att alla ska äta.
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
När pastorn talar låter allt som en predikan. Längst bort från fängelsets ingång, gömd bakom träden, finns en liten yta där samtalet görs möjligt genom att järnstängslet ersatts av en mur i plast. Här lutar sig Norbert Ndike ut från en av barackerna.
– Krisen pågår i Kamerun, kriget har förstört vår kyrka, jag antar att du förstår. Presidenten har suttit i fyrtio år. Han låtsas älska folket. Jag började vandra, jag antar att du förstår. Jag åt ingen sista måltid, jag fastade och bad om att nå land. Föreställ dig; vi var fyrtiofyra i vår båt. Tjugotvå dog.
Han riktar blicken uppåt.
Havsvinden får en ibland att glömma bort den här öns skoningslösa sol, men när den väl fixeras bränner den på med ett löfte: snart anländer människorna till hamnen.
Men på Lampedusa skälver ingenting.
I en lunchkantin i centrum fortsätter servitrisen att mikra det som finns kvar åt gästerna: spenatkroketter stora som knytnävar och porösa panpizzor med smak av potatis och ansjovis. Ingen talar om båtarna strax utanför kusten som gett sig av i hopp om att vårens första värme ska tygla havet. Ingenting vittnar ens om att de finns – förutom männen som slagit sig ner med varsin korv, läsk i plastglas och de identiska jackor som ser till att invånarna aldrig glömmer vilka som sitter vid grannbordet.
Kustbevakningen.
På den tjugo kilometer långa ön Lampedusa, en plats som råkar befinna sig precis lagom långt bort från resten av kontinenten för att fullständigt raderas ur det allmänna medvetandet, manifesteras migrationen som en militär angelägenhet. Bredvid fiskebåtarna står Frontex fartyg parkerade, utlånade av resten av Europa genom det som för några år sedan kom att benämnas som ett solidaritetsprojekt: tiotusen nya gränsvakter utplacerade vid Europas yttre gränser.
Härifrån är det så nära till Afrikas norra kust att radion plockar upp tunisiska kanaler när det blåser från syd. Ändå hörs bara italienska på öns enda huvudgata via Roma, där Emma Conti sitter och dricker kaffe. Hon är en del av solidaritetsnätverket Mediterranean hope, som tillsammans med ett fåtal andra personer – nunnor, volontärer – tillåts komma in i hamnens militära zon dit järnbåtarna med överlevare dirigeras.
– Den enda platsen på Lampedusa där migranter och lokalinvånare möts är på kyrkogården, konstaterar Emma Conti.
Via Roma har redan börjat städas upp inför turistsäsongen då öns sextusen invånare ska tiodubblas. Gatstenarna är skinande vita. I centrum syns barnen ännu inte till, men när skolan slutar kommer deras fotbollar börja studsa mot fasaderna. Några kvarter härifrån sitter just nu Norbert Ndike och 2 000 andra människor inlåsta på en yta byggd för 380 personer.
Dit går Emma Conti inte.
– Vi är inte auktoriserade att gå in där, men har heller inte ansökt om lov – för vi tycker inte att platsen borde få existera. Vi vill varken bidra till att legitimera platsen eller göra den gulligare.
Här materialiseras den europeiska ordning som måste förstås som en avsikt; inte ens de människor som bor allra närmast gränsen ser längre människorna som anländer längs kusten. På varje plats där närheten blir för påtaglig, där någon kan råka se på en annan människa och upptäcka sig själv, uppstår denna förvägrandets arkitektur. En gång i tiden kunde de nyanlända också fika på huvudgatan.
Nu sitter de i stället inspärrade i det som på EU-språk benämns som ett hotspot. Här avkrävs de som sökt skydd omedelbart på information – födelseland, fingeravtryck – utan att få någon information i utbyte om när de ska skickas vidare till Palermo för att utredas.
Ingen tillåts gå innanför inhägnaden där tre personer dött sedan i höstas – inte med mindre än att man är tvingad, eller genom att man kan uppvisa en bricka som signalerar att man tillhör den lokala eller transnationella polisen. När porten öppnas för att släppa in en buss som anlänt från hamnen går det därför bara att se konturerna av passagerarna: det går att se att de saknar skor, det går att ana fyra blöjbarn.
Runt stängslet står militärer utposterade för att övervaka de hungrande och se till att inga djupare samtal förs med dem som promenerar förbi utanför. När jag närmar mig stängslet stiger de kamouflageklädda männen ner från de knastertorra kullarna, ställer sig framför mig och säger:
”Bon giorno.”
Övervakningen formar sedan förutsättningarna för samtalet: journalisterna, som varje dag radar upp sig utanför porten med sina dyra kameraobjektiv, ställs inför ett val. Antingen struntar man helt enkelt i att prata med de intagna, ger dem en stunds vila efter att sovit utspridda över kullen eftersom det saknas sängar åt alla, eller så infinner man sig i rollen som betraktare, talar med människor vars ansikten alltid framträder som randiga eftersom de bara syns genom järngrinden.
Hur är det att vara inlåst. Dåligt.
Vad äter ni. Pasta, pasta, pasta. Och bröd.
Hur sover ni. På marken.
Militärerna granskar mig när jag går längs stängslet, följer mig med sina vaksamma blickar och sitt eviga goddag. Till slut når jag fram till plaststängslet i skogsdungen, fängelsets sista utpost.
– Ett barn dog i mina armar, säger Norbert Ndike från barackens fönster.
– Jag antar att du förstår.
Här kalkyleras döden med cynisk noggrannhet: den italienska regeringen har lagstiftat bort möjligheten att rädda människor från att drunkna. Räddningsskeppen får nu bara söka upp en skeppsbruten båt i taget, sedan måste de återvända till hamnen. För att säkerställa att ännu fler hinner dö dirigeras skeppen norrut.
Senare ska Caroline Willenman på Läkare utan gränser berätta för mig vad det innebär i praktiken: förut räddade de mellan fyra och fem sjunkande båtar varje gång de åkte ut med sitt räddningsskepp, ungefär 300 personer. Nu tillåts de bara rädda en båt om hundra, och måste dessutom slösa tid på att segla tillbaka sina båtar från andra sidan landet. Ögonblicket innan Norbert Ndike låstes in här, där de intagna aldrig är ifred men alltid ensamma med sina tankar, satt han i en av dödens båtar.
– Men jag lever, säger Norbert Ndike.
– Och många andra svarta personer lever.
M’mawa Condé kikar fram bakom pastorn och berättar allt som hinner sägas på en sån här plats. Jag är sjutton år, från Guinea, gillar fotboll, min favoritspelare är Mesut Özil. Hon har spring i benen, skojar på franska, håller i en schampoflaska, lutar sig fram och pekar i riktning mot ingången:
– Gå till polisen och säg åt dem att vi ska komma ut! Gå till sjukhuset och säg att vi behöver vård!
Militären sätter på sin walkietalkie. De kliver ner i skogsdungen.
– Du måste backa längre bak från stängslet.
Mer går inte att säga om fängelset. I samma ögonblick som det upprättades försvann möjligheten att beskriva det. Det enda som kan begripliggöra platsen är de whats app-meddelanden som tonåringarna sedan skickar, med samma fråga: Hur kan du hjälpa mig härifrån.
De intagna kommer aldrig se resten av ön, så liten att allt här finns i singular, förutom ett sjukhus, för något sådant finns inte. Men här finns en kyrka och där står byns nunna, syster Aurelia, och talar i ett svep om ankomsterna.
– Vi lever alltid med detta lidande. Vi gör det inte för pengar eller för lönen. Vi gör det för människornas skull, för att de som kommer hit är våra bröder. Och när de som anländer är döda, när vi ser dem lindas in i påsar och begravas, då går vi dit med blommor som om de vore våra släktingar som dött.
Vid Tunisiens kust ger sig ytterligare några av i detta ögonblick och äter en måltid som kan bli deras sista.
Samtidigt öppnar souvenirbutikerna på via Roma efter eftermiddagsvilan och på Café Cristal serveras glass och kaffe. Där, vid bordet bredvid mig, sitter en grupp människor som talar samma språk som jag. En italienare kommer fram och säger att de måste passa sig för solen, de kan bränna sina armar. Svenskarna tittar på sina bleka armar och skojar om att det är rasism mot vita. Jag lutar mig fram och frågat vad de gör här. De svarar att de jobbar för Frontex.
– Vi bistår med kustbevakning. Egentligen ska vi leta efter narkotikasmugglare, men det kommer mest migranter.
Jag dricker upp mitt kaffe och blir skjutsad därifrån, förbi Lampedusas svindlande klippor som sluttar rakt ner i ett hav som bara är ett hav tills saltvattnet blandas med båtmotorernas oljespill och lämnar livshotande brännsår på migranterna som anländer hit. Bredvid mig sitter en psykolog, Luca, som arbetat på en av räddningsbåtarna.
Vi kör längs landsvägarna, tomma sånär som på några turister som promenerar i vägbrynet. Han söker igenom bilstereons radiokanaler på jakt efter de tunisiska stationerna och berättar om en man han mötte på Medelhavet. Varje gång mannen blundade återupplevde han samma scen innanför ögonlocken; brodern, som drunknade på vägen hit. Hur han ropat från havets mörker, men inte kunde räddas.
– Förstår du? Han kunde höra honom, men inte se honom.
Om krig ska förstås som en sorts sanktionerat mördande: döden som en statsangelägenhet, hur ska man då beskriva det som pågår här? Det förs ett krig här, men inte mot hungern, inte mot saknaden, inte mot det besinningslösa våld som människor tvingats uthärda innan de anlände hit utan tvärtom mot de hungrande. I Europa slås mättnaden in i kroppen med hjälp av batonger och saltvatten. Det är inte krig som en metafor, det är den dödligaste våren på Medelhavet sedan 2017. En massavrättning, reglerad i Bryssel.
I Sverige talar man hellre om migranter än om mat, trots att detta är hungerns vår, materialiserad i form av brödköer och protester. De vill hellre föra ett krig mot de hungriga än att utplåna hungern. Medan Giorgia Meloni lagstiftar för att skynda på Medelhavets massmord finansierar Sverige dödspolitiken med sina egna fotsoldater. Därför står just nu en blågul polisbåt parkerad vid Europas yttersta gräns.
Strax intill vattenbrynet sätter jag mig för att äta fisk till kvällsmat. Restaurangen fylls på av poliser som hälsar igenkännande på personalen.
Det blänker plötsligt till i hamnen.
Det är de gyllene värmefiltarna, signalen om att några överlevt de mättas krig i dag också. Ingenting skälver. Ingen stannar upp och säger åt sitt stora barn att passa det lilla, hoppar upp på sin moped och åker mot den punkt där hav möter land. Ingen öppnar sitt förråd och rafsar ihop nödvändigheter; mat åt de stora, nallar åt det små, eller stannar upp i ett samtal om det dagliga och ursäktar sig med att man behövs någon annanstans.
Men ingen ska heller begravas på den gemensamma kyrkogården i dag, där namnlösa kors placerats ut bredvid öns katolska mausoleum.
Poliserna bredvid mig vet kanske inte det, men det finns ett recept på hur de hungriga ska bli mätta.
Det innehåller varken avlönade militärer eller politiska påståenden om att låta de svältande söka sig någon annanstans. Det består bara av tre små ord som denna hungerns vår kan förvandlas till ett radikalt krav.
Alla ska äta.
