Agera för Gui Minhais och Dawit Isaaks frihet
Regeringens handlingsförlamning är skamlig
I dag inleds bokmässan i Göteborg som fyller fyrtio år. Under flera år har bokmässan reserverat två fåtöljer åt de svenska publicisterna Gui Minhai och Dawit Isaak som båda frihetsberövats för att ha använt sig av en av de mest grundläggande mänskliga rättigheterna, nämligen yttrandefriheten. På Yttrandefrihetsscenen (vilket vackert namn på en scen!), alldeles intill deras symbolladdade fåtöljer, samtalsleder jag i dag det viktiga seminariet ”Vem ska hämta hem Gui Minhai och Dawit Isaak?”
Mina panelgäster, som ska försöka besvara frågan, är Aftonbladets kulturchef Karin Pettersson, Svenska Dagbladets biträdande kulturchef Anders Q Björkman och Gui Minhais dotter och tillika historikern Angela Gui. Angela Guis medverkan väger extra tungt. Hon är den som bäst kan berätta om kampen mot stormakten Kina. Vad gör en ung kvinna när hennes far plötsligt frihetsberövas i tredje land för sina tankars, åsikters, böckers eller artiklars skull och hålls isolerad år efter år?
Om jag ska vara ärlig drabbas jag av skam och sorg varje gång jag organiserar eller deltar i manifestationer vid ambassader, poesiprogram eller seminarier om Gui Minhai och Dawit Isaak. Det är oundvikligt att inte skämmas över det faktum att två oskyldiga svenska medborgare tillsammans tillbringat snart trettiotvå år i fängelser på andra kontinenter för det fria ordet. Att inte känna sorg över decennier av handlingsförlamning i Sveriges arbete för två svenska intellektuellas frihet. Det är bortom allt sunt förnuft att varken vänster- eller högerregeringar har gjort något aktivt och konkret för att hämta hem sina medborgare.
Dawit Isaaks och Gui Minhais öden är välkända men så länge de inte har förenats med sina familjer finns det anledning att påminna om dem. I september 2001 frihetsberövades den svenske journalisten och göteborgaren Dawit Isaak av den eritreanska säkerhetspolisen. I 23 år har han hållits helt isolerad från omvärlden. Han nekas åtalspunkt, rättegång och besök av sin familj. Inte ens svenska diplomater har fått konsulärt tillträde till Dawit Isaak. Den sannolika orsaken till det brutala frihetsberövandet är att han skrivit artiklar som efterlyst demokrati i Eritrea.
Den svenske bokförläggaren Gui Minhais öde liknar i stora drag Dawit Isaaks med skillnaden att Kina hävdar att Gui Minhai har ”dömts” till ett tioårigt fängelsestraff för att ha tillhandahållit ”information till främmande makt”, men Kina vägrar att visa den så kallade ”domen”. I oktober 2015 frihetsberövades Gui Minhai under en semesterresa i Thailand. Sedan dess har han hållits isolerad i en cell någonstans i Kina bara för att han ägnat sig åt regimkritisk förlagsverksamhet i Hongkong och lyckats med den svåra konsten att sälja förlagets titlar i Fastlandskina.
I en samtid där situationen för det fria ordet försämras alltmer och oliktänkande i många länder fängslas, demoniseras och misskrediteras på löpande band, är det viktigt att Sverige slutar svika Gui Minhai och Dawit Isaak. För varje gång vi tillåter att despotiska stater frihetsberövar en svensk medborgare bidrar vi till att ytterligare medborgare i det mångkulturella Sverige i framtiden kommer att godtyckligt frihetsberövas runt om i världen.
Medan jag väntar på svaret på frågan om vem som ska hämta hem Gui Minhai och Dawit Isaak hoppas jag innerligt att kulturminister Parisa Liljestrand nämner dem under sitt invigningstal. Om hon råkar glömma kan hon få mina två minuter under fredagens angelägna programpunkt ”Tal till Gui Minhai och Dawit Isaak”, en manifestation för att hylla svenskar som betalar ett högt pris för det fria ordet.