Foto: Magnus Wennman

Fyra dikter ur Manuel Cortez vinnande bidrag

Av kultur@aftonbladet.se

Kultur

Av:

kultur@aftonbladet.se

12 januari

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Manuel Cortez tilldelas första pris i skrivtävlingen ”Ortens bästa penna”.

Arrangör är Förenade förorter och juryn består av Athena Farrokhzad, Johannes Anyuru, Suad Ali, Nicolas Lunabba, Nora Khalil och Daniel Boyacioglu. Priset till ”Ortens bästa penna” delas ut i samarbete med Aftonbladet Kultur.

Juryns motivering: ”Denna text uppvisar en stilistisk mognad som gör den sammanhållen utan att tappa i slagkraftighet, bilderna är lika välbekanta som överraskande. I den spänningen rör sig vår vinnare, ur en svartsyn och en snickarglädje uppstår en framåtpuls som förmår det närmast omöjliga: att skapa satirisk träffsäkerhet av tragedier. Texten blir självklar och självständig, bilderna vackra och hårda om vartannat och i samma penseldrag, eller plötsliga som välmenande örfilar. Poeten manifesterar diktens större arena och begränsar sig inte till en given plats eller ett givet språk. Tvärtom visar han på den stora rikedom som allt för sällan skrivs fram på de platser som dessa dikter välkomnar läsaren till. Språket blir lika nära som egensinnigt, luftigt och klart och avgrundsdjupt. I dessa dikter är det inte verkligheten som är uttjatad, hur tung eller olyckligt igenkännbar den än framstår, dikterna visar att det snarare är språket vi normalt beskriver denna verklighet med som vi ska ifrågasätta. Därför presenterar dessa dikter ett annat, ett eget och mycket riktigare språk.”

tranströmers laguttagning

Mitt i barndomen händer det att gangsterkungarna kommer till fotbollsplanen
och tar mått på pojkarna. Det besöket
glöms och uppväxten fortsätter. Men västen
sys i det tysta

mot staden i natten

längs motorvägen står träden
stela som livvakter i bakgrunden
grenarna rör sig över hölster av bark

ensliga husen munkavlade
bortvända skarorna fastlänkade
nedsläckta i alla rum utom ett,
dofter av puttrande grytor inifrån
förstädernas enögda kedjeblickar

snabbmatsrestaurangernas röda pupiller
blinkar välkomnande enkla
avfarten uppför en utsträckt arm
in i neonskyltarnas omfamning

när solen går ner

vetenskapen skulle säga
invandrarna som andel av statistiken
städare och välfärdskämpar, våldtäktsmän och gangstergrabbar

religionen skulle säga
Gud har övergett ateisternas land
som straff har svenskarna övergett och anklagar varandra och invandrarna men aldrig gud

ansiktslösa mössor och hattar i (S) och (M) mumlar
att de står över, håller med och går emot både och

mammorna säger
skaffa dig en pistol och en utbildning

papporna skjuter tjack
slog sönder kanske en skinnskalle

nynazisterna brölade
jävla invandrare
sen anlitade de en PR-byrå

den tysta majoriteten scrollar
bort trakasserade hijabis och brända asylboenden

saudimamerna predikar
könsseparerade 7-åringar fattar fria, informerade och rationella slöjval

svenska kyrkan viskar
värdegrundsdokument här, Gud där

fältblattarna säger
hbtq-certifierade svartskallar här, hängande homosexuella där
ja till integration men om vi ska fika med dem behöver vi bidrag

melodifestivalstittaren säger
hängande homosexuella här, hbtq-certifierade svartskallar där
ja till integration, men om vi ska fika med dem behöver vi avdrag

finansvalparna gläfser
ert kokain era hyror era händer
men inte er

deras hundar twittrar
vita fattar fria, informerade och rationella val att bli rika
andra är fattiga

alla blattar hatar
att Hanif Bali bara är den driftigaste fältblatten

Yasin Byn vinner skytteligan
men framförallt sålde han ut välfärden och byggde segregerade städer

Farrokhzad, Hassan och poeterna eller invandrarna fastnade i varsin vitsvit
jag läste våra egna röster högre i alla andras

hjältimamerna, eldsjälarna, de kristna, muslimska, ateistiska skulle säga
men bara det statliga verket för fördelning av föreningsbidrag lyssnade

Oppenheimer, Curie och Nash skulle säga
barbari utan passion
kontrollerade kedjereaktioner
garanterad ödeläggelse

i mina drömmar ser jag ett folk enas

Ulvsunda

jag kom runt krönet och bländades av sjöns glittermatta
en figur jag kände igen dök upp vid min sida, min skugga
välkommen tillbaka tänkte jag
det var så dags

vi stod på en liten höjd där man kunde se hela sjön,
det var Ulvsundasjön vi kommit till
en mörkgrå sjö vid Hornsbergets fot,
där handdukarna på stranden syns från den snötäckta toppen

”här spenderade hon och jag somrarna”, berättade jag för skuggan
som började svara
men jag tog ingen notis utan fortsatte
”om du tittar kan du se oss där ute
vi packade en matsäck, åkte ut med en liten trampbåt och låg ute på sjön hela dagarna”

jag kisade som för att få det bekräftat för mig själv
och mycket riktigt, långt där nere
trampade vi ut mot mitten av sjön
vi åt på varsitt äpple, konturerna av våra ansikten
var knappt synliga men
det var helt tydligt
att vi var uppslukade i ännu ett livsviktigt samtal om ingenting

”ett vanligt missförstånd är att det är kroppen som behöver hjärtat”,
förklarade skuggan och avbröt mitt spanande
”det är ett mekaniskt perspektiv
ett sannare sätt att se på saken
är att kroppen ger hjärtat ett syfte,
det går inte att älska utan en kropp som andas åt en
trots allt trampande drunknar ni till sist ändå utan en båt”,
skuggan pekade ut mot andra sidan sjön för att illustrera sin poäng
där en ensam figur utan ansikte trampade vatten

skuggan sträckte sig efter en frukt från ett träd vid sidan av vägen och gav det till mig
av reflex snurrade jag på frukten för att hitta klisterlappen
inte förrän jag hittade den funderade jag på varför en frukt plockad direkt från trädet skulle ha
en bit plast klistrad på sig
jag pillade hur som helst bort lappen och tog en tugga från där den suttit,
hörde mina käkar mala ner fruktköttet
salivet blandas med saften

skuggan måste ha iakttagit mig noggrant
för precis i ögonblicket jag svalde flikade den in:
”din kropp kommer att fortsätta mala ner fruktbiten nu, utan att höras”, sa den
”dina kroppsvätskor kommer att fortsätta blandas med den, utan att smaka
och till sist kommer fruktens kött och saft att utgöra dig, utan att synas”

jag nickade men kände att det fanns något mer skuggan inte berättade för mig
sanning att smälta
i äpplets lukter eller ljud
jag betraktade den gröna frukten
innan jag förde den mot mitt ansikte, sniffade
så en till tugga
och samtalet jag och hon haft i trampbåten ute på sjön kom till mig

”jag minns skugga jag minns, eller jag tror jag minns”,
sa jag med munnen full
”vad vi pratade om där nere i trampbåten
vi pratade om hur det säkert fanns massor med fisk, eller kanske plankton i sjön under oss”
”det är för att ni äter på besprutade äpplen, sådana som massproduceras åt er, som ni tanklöst
köpt och tagit med er ut på sjön”, suckade skuggan
”smakerna är söta men er hud blir grå,
pekade jag inte precis ut vattentramparen för dig?”

jag tog ett tredje bett av frukten
tittade mot andra sidan sjön igen
studerade den ensamma figuren
och såg nog vad den höll på med

”men om man är otrogen mot verklighetens sanna någon
med idén av samma person,
är inte det den högsta formen av kärlek?”, försökte jag igen
”det är den enda formen”, svarade skuggan
”du har större chans att fånga skuggor än verklighetens sanna någon,
men om båda är lika otrogna med varsin idé så har ni en chans”

vi satt tysta efter det,
jag lät frukten vara
och skuggan sa ingenting heller
till sist började himlen mörkna över sjön

”blir du kvar?”, frågade jag skuggan
”inte efter att natten nått hit”, svarade den
“försvinner du då?”
”du kommer att se mig bredvid dig i solljuset

men i mörkret får du leta inom dig själv,
och när det lyser inifrån dig – var ärlig mot dig själv så förstår du
vad jag menar – då ser du mig överallt, bakom varje bänk
under varje buss, bakom varje människa”,

här gav skuggan mig utrymme att komma in i samtalet igen
innan den sneglade ner mot äpplet i min hand och fortsatte
”och du har den där frukten på dig att återvända till Ulvsunda,
efter det försvinner era somrar ute på sjön”
den måste ha märkt att jag tittade ner förskräckt på den nästan halvätna frukten
så den fortsatte snabbt
”istället kommer du då att minnas våra samtal här”,
skuggan pekade nu mot marken på höjden vi stod på
sen vände den sig om
och pekade på Hornsbergets snöiga topp bakom oss
där stod två gestalter och tittade ner mot vår höjd,
den ena såg ut som jag, fast mycket äldre
den andra såg också ut som jag, bara mycket yngre

”är det jag och min son?”, frågade jag skuggan
”det kan det vara”, svarade skuggan, ”men
bara på samma sätt som jag är du
som klisterlappen på äpplet är du
och som figurerna ute på Ulvsunda är du”

Fyra dikter ur Manuel Cortez vinnande bidrag

Kultur

LÄS VIDARE

”Det känns helt fantastiskt, det är en ära”

Dilki Jayasooriya Patabendige – ”Goliathus”

Iren Rahman – ”Helt seriöst”

Följ ämnen i artikeln

Kultur

Poesi

OM AFTONBLADET