Ingen svensk jude bär ansvar för Israels krig

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det går att fördöma Israels ockupation och agerande i Gaza och samtidigt bekämpa den antisemitism som blossat upp i konfliktens kölvatten, skriver Rebecka Katz Thor

Den här texten skulle kunna börja med en tydlig, och för mig nödvändig markering: ett eldupphör måste omedelbart till, gisslan måste släppas, och jag hoppas att den israeliska regimen hålls ansvarig för sin krigföring och Hamas för sin terror. Civilt lidande och död bör alltid fördömas.

Ett annat alternativ är att börja i min tonåriga sons arga viskning: ”jävla Israel, de är dumma i huvudet”. Upprinnelsen är att en klasskamrat sagt att han vill åka till Auschwitz och heila. Ett tredje alternativ är en händelse på en middag nyligen. En kär gammal vän säger att han aldrig sett någon antisemitism i vänstern och absolut inte något strukturellt problem. Jag som varit i precis samma kretsar svarar: ”Konstigt, jag har ju alltid sett den”.

Det senaste året är som fyllt av nya inledningar. Varje gång jag tänker att jag någorlunda förstår vår samtida situation händer något som rubbar den. När jag tror att kriget inte kan bli värre så blir det ändå det. När jag tror att den svenska debatten inte kan bli mer enahanda, kategorisk och polariserande så blir den ändå det.

För snart tjugo år sedan skrev jag en artikel i en nystartad antirasistisk tidskrift, Slut, det var en av de första texterna jag publicerade. Titeln ”men jag stödjer inte ockupationen”, var den bisats som jag under hela mina tonår upprepat som svar på frågan om var jag kom från, egentligen: Jag är judinna, men …

Mina vänkretsar på Södermalm på tidigt 00-tal krävde aldrig uttalat av mig att ta avstånd från Israel, som då var ett land jag besökt en gång som barn med mina morföräldrar, men det fanns en implicit förväntan på att jag, som jude, skulle ta ställning. Nu är vi där igen.

Här behöver vi bekämpa den antisemitism som blossat upp i konfliktens kölvatten. Att förfäras över och agera mot den ökade antisemitismen i Sverige, Europa och USA är inte att förminska eller relativisera det som sker i Gaza och Libanon. Det går att fördöma Israels ockupation och agerande i Gaza och samtidigt se att det är hemskt att en jude inte kan bära religiösa symboler offentligt utan att bli trakasserad i dag i Sverige.

Isak Gersons text i Arbetaren om hur han som svensk jude med religiösa attribut bemöts med slagord om Gaza – en text som sedan möts med antisemitiska kommentarer på sociala medier – borde mana till reflektion bortom politiska sidor. Det är enkelt att fördöma i sin totala orimlighet. Det enda rimliga för mig är nu att försöka formulera något om att vara implicerad, om vad som kan vara normalt och om en önskan om konsekvent antirasism.

Den amerikanske minnes- och förintelseforskaren Michael Rothberg har beskrivit hur vi, utifrån olika subjektspositioner är implicerade i historiska och politiska skeenden. För honom handlar det om ett sätt att se och tänka kring politiskt ansvarstagande. En enkel uppdelning mellan offer och förövare är inte tillräcklig i samtida etiska och politiska diskussioner. Det blir en sorts nostalgisk uppdelning, en nostalgi som är lätt att dela. Mycket vore enklare om världen var svartvit.

Som implicerade subjekt hålls vi ansvariga för saker som vi inte kan påverka, väljer att identifiera oss med eller ens vill tänka på. Det pågår en sammanblandning mellan judar i allmänhet och den israeliska regeringen. Det finns givetvis inte en enhetlig ”judisk” position i relation till Israel.

Å ena sidan är många övertygade sionister, i alla begreppets olika möjliga tolkningar. Många av Sveriges judar känner ett starkt förbund med Israel, inte nödvändigtvis med den sittande regeringen eller dess agerande, men med idén om landet på religiös grund eller som en fristad efter Förintelsen. Å andra sidan bär grupperingen ”Judiskt uppror” t-shirts på en demonstration till stöd för Palestina där det står ”inte i vårt namn” samtidigt som man svär sig fri från alla band till Israel. Israel har länge hävdat att de agerar för alla världens judar så det kan vara rimligt att protestera mot, samtidigt företräder givetvis inte Israels regering judar i diasporan. Frågan är svårnavigerad och sammanblandningen sker både med och utan intention. Ingen svensk jude ska dock tvingas stå till svars för staten Israel, inte mer än någon annan svensk medborgare.

I januari 2024 gjorde den propalestinska bojkottrörelsen, BDS, ett utspel om hur den Israel/palestinska fredsorganisationen Standing Together bidrar till en normalisering av konflikten, av det som de beskriver som den israeliska statens ”75 år långa historia av bosättarkolonialism och apartheid”. Alltså från statens bildande, 1948, inte sedan ockupationen av Västbanken efter kriget 1967.

BDS menar att fredsorganisationen är medskyldiga till Israels folkmord (deras benämning) genom distraktion och vittvätt. Standing Together, som leds av 21 valda judiska och palestinska representanter, insisterar på att det finns en annan väg än den nu inslagna för Israel och Palestina. Deras arbete på plats understödjer hjälpkonvojer in i Gaza och deras budskap har lett till lokala stödföreningar runt om i Europa.

Frågan om normalisering av konflikten handlar om hur man förstår, värderar och beskriver vad denna konflikt är – hela den långa och komplicerade historien kring det judiska folkets relation till Israel, den brittiska kolonialmakten, Förintelsen, Nakba, den palestinska nationella strävan och den svenska vänsterns särskilda relation till Israel/Palestinakonflikten för att nämna några komponenter.

Det handlar också om hur den förstås inifrån och på håll, från en israelisk och från en palestinsk horisont, och mer relevant här; från en judisk minoritet i diaspora och från en majoritetssvensk horisont. Vad en normalisering är beror på vad som anses vara normalt, och kanske är många av oss ense om att lite är normalt det senaste året – där, men också här.

För mig är Standing Togethers arbete för en framtid av fred, självbestämmande och samexistens i regionen en av de få strimmorna av hopp just nu. Men det, som sagt, handlar om vad som sker på plats. Jag vill insistera på att tala utifrån min horisont om det som pågår omkring mig här, men det inbegriper dessa större rörelser, av bojkott och fredsarbete, eftersom de praktiseras både privat och professionellt.

Aron Verständig, ordförande i Judiska centralrådet, påpekade i en intervju i samband med publiceringen av en rapport om den ökade antisemitismen efter 7 oktober, att det politiska etablissemanget sluter upp bakom den judiska minoriteten medan civilsamhället är desto tystare. Det är möjligt att kräva och hoppas att kriget ska avslutas och att oroas över den kraftiga ökningen av antisemitism i Europa och USA. Det är möjligt att se fundamentalismen och antisemitismen hos Hamas och Hizbollah, vara emot ockupationen av Västbanken och extremistiskt bosättarvåld, och att önska en fredlig samexistens. Jag undrar hur det inte kan vara det normala, hur det inte är en normalisering vi strävar emot.

Att lyfta antisemitism är inte att förskjuta fokus från kriget. Jag förstår inte hur en svensk antirasistisk rörelse inte kan oroa sig över den ökande antisemitismen. Att många nu inte förmår att särskilja en reell antisemitisk våg från Netanyahus politiskt motiverade missbruk av antisemitism-begreppet eller från kriget i Gaza är förödande. Igen: att stå upp mot antisemitism är inte att relativisera lidandet i Gaza. Även radikala judiska plattformar som den amerikanska tidskriften Jewish Currents talar om svårigheterna med den massradikalisering som skett sedan den 7 oktober i stöd för Palestina (i podden ”On the nose”).

Som antirasister har vi övat på att lyssna på den som är utsatt för rasism, att se strukturer och implicita markeringar, men när det gäller antisemitism saknas den självkritiska blicken. Spridandet av rasistiska karikatyrer och tankefigurer bortförklaras som okunskap, utan att man bemöter det som ett strukturellt problem. Utsagor om vad som är eller inte är antisemitism definieras av andra (icke judar) på ett sätt som inte skulle vara gångbart i någon annan antirasistisk diskurs. Frågor om vem som får definiera antisemitism kommer från människor utan någon egen erfarenhet att leva som jude i Sverige. Förklaringsmodeller av typen ”jag läser judiska författare” eller ”jag har judiska vänner/partner” är inte giltiga som argument för ens immunitet mot att uttrycka antisemitiska troper eller glidningar.

Rasism är inte nödvändigtvis något man är (en rasist) utan något som ges uttryck (som rasism) genom val av ord, fördomsfulla föreställningar, i bilder och inlärda idéer om hur den ena eller andre är. Detta är även sant för antisemitism. Att bortförklara den antisemitism som nu sprids som ett försök att tysta en legitim kritik av Israel är inte antirasism.

Som Hynek Pallas redan har parafraserat; judarna är både slagträ och boll i frågan om antisemitism. Samtidigt är det, som Pallas också påpekar, en otillräcklig analys. Den tyska lagstiftningen kring ”anti-antisemitism”, som lett till bland annat att judiska konstnärer inte får visa sin konst då de anklagas för antisemitism och att en vän uppmanas av sin chef att inte posta något på sociala medier på Humboldt universitet i Berlin, blottar auktoritära tendenser.

Men vi har inte en liknande situation i Sverige. Här hotas akademiker och hålls ansvariga för dödandet av barn i Gaza på grund av de kulturartiklar de skrivit. Det är varken normalt eller rimligt i min bok. Det går inte heller att säga att antisemitismen från höger är värre, att någon är mer rasistisk är ingen ursäkt. Inte heller att vara okunnig om antisemitismens historia. Den enda linjen värd att dra är att en antirasism som inte är konsekvent är ingen antirasism, som Svenska kommittén mot antisemitism uttryckt det.

Det är mycket som står på spel. Jag är inte ensam om att känna mig klämd mellan olika läger och positioner. Vi är cirka 20 000 judar i Sverige, en försvinnande liten minoritet, och jag vill att mina barn ska kunna bära en Davidsstjärna runt halsen utan att vara rädda, och utan att riskera att bli anklagade för folkmord. Om något går att lära av denna katastrofala tid så är det en sorgens läxa, att en läxa inte finns att lära.

Café Bambino: Amer Sarsour om prosans magi, flyktens odyssé och att bli någon att räkna med

Amer Sarsour om prosans magi, flyktens odyssé och att bli någon att räkna med

Ordet folkmord betyder inte längre någonting