”Jag trodde länge att typ alla i världen var höger”
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Färre unga intresserar sig för samhällsfrågor – och någon Generation Greta-effekt syns varken i riksdagsvalet eller i klimatpolitiken.
I skolvalen är högerns dominans total.
I tre artiklar försöker Marcus Bornlid Lesseur ta reda på vad som händer – och varför de unga i Sverige gör en radikal högersväng.
Så länge parlamentarismen varit en grej har stödet för Socialdemokraterna varit urstarkt i Norrbotten. Men som en Nobelpristagare tillika sång- och dansman så träffande formulerat saken: tiderna förändras.
Sverigedemokraterna har på senare år vuxit sig allt starkare här. I Gällivare svällde Moderaterna med mer än tolv procentenheter i kommunalvalet samtidigt som Socialdemokraterna backade med sju. Därmed förlorade S positionen som kommunens största parti till sina gamla arvfiender. Hade eleverna i skolvalet fått bestämma hade Moderaterna (34,89 procentenheter) och Sverigedemokraterna (26,98) kunna regera i ensamt majestät.
I angränsande kommuner som Arjeplog, Boden och Jokkmokk är skillnaden större mellan ungdomsrösterna och kommunalvalsresultaten. Socialdemokraterna är starka i det senare – i Boden kammade partiet hem nästan hälften av rösterna. I skolvalet dominerar Moderaterna och Sverigedemokraterna.
Siffrorna är intressanta. Skulle den här trenden hålla i sig kan det på sikt innebära en drastisk ommöblering av det politiska landskapet på dessa breddgrader.
Är det så att vi kan skönja de första tecknen på socialdemokratins död i Norrbotten?
Man blir spammad av politiskt material från SD på Youtube och Tiktok. Jag trodde länge typ att alla i världen var höger eller sverigedemokrater
Det är tidig kväll när jag träffar Adam Akaev i Socialdemokraternas partilokal i centrala Gällivare. Utanför fönstret skimrar alltjämt gatorna i vitt, tidigare under dagen fastnade jag med benet i en snödriva som jag misstagit för en trampad stig. Rummet ser ut som praktiskt taget alla andra partilokaler jag sett. Överblivet fika, papperstravar, ett foto på ett leende kommunalråd på väggen. Det är något med miljön som får en att känna sig kusligt pragmatisk. Adam är 17 år och sedan några månader tillbaka ordförande för den lokala SSU-föreningen, en förening som i likhet med andra politiska ungdomsförbund i staden med jämna mellanrum går i graven för att sedan återfödas för att sedan gå i graven på nytt.
Den eviga återkomsten, för att tala med Nietzsche.
– Det är svårt att upprätthålla verksamheten när det är så många som flyttar härifrån, säger Adam.
Över huvud taget är det svårt, säger Adam, att locka ungdomar att engagera sig politiskt. Extra svårt är det här i Norrbotten. För honom är det en källa till frustration. En känsla som inte heller mildras av det allt starkare greppet som motståndarsidan börjat koppla om ungdomarnas sympatier. Men han medger att han själv, innan han för omkring ett år sedan bestämde sig för att engagera sig i partiet, hyste tvivel om att det fanns andra politiska alternativ än Sverigedemokraterna.
– När man är ung och går in på internet kan man tro att vänstern inte ens existerar. Man blir spammad av politiskt material från SD på Youtube och Tiktok. Jag trodde länge typ att alla i världen var höger eller sverigedemokrater.
Kan du märka att den här högerdominansen på sociala medier påverkar hur personer omkring dig pratar om politiska frågor?
– Alltså känner du till någon annan åldersgrupp som går till Tiktok för sina politiska åsikter? Vi gör ju det. Och de frågor som högern driver är sådana som personer i min ålder möter varje dag. Diesel- och bensinpriser påverkar de allra flesta unga, i varje fall här uppe. De frågor som vi driver, välfärd och sjukvård, är inget som ungdomar sitter och diskuterar runt middagsbordet. Man märker inte av dem på daglig basis förrän det drabbar en själv.
Att Adam inte ser med blida ögon på sina jämnårigas bristande intresse för politik är fullt logiskt. Han var bara några månader när hans föräldrar, de är tjetjener, flydde politiska förföljelser i Ryssland och bosatte sig i Gällivare. Adam säger att föräldrarna kämpade för att ge honom en lycklig barndom, och att de också lyckades med det. Men som son till två flyktingar hade han alltid mindre pengar än sina jämnåriga, från sex års ålder var han tvungen att agera tolk åt sina föräldrar, familjen hamnade ständigt i kläm i det byråkratiska myndighetsmaskineriet.
– Då växer man upp med en annan världsbild än andra, man är tvungen att se världen för vad den är på ett annat sätt. Och i mitt liv har jag haft många engagerade vuxna runt mig, som min brottningstränare som gjort mer än vad man någonsin hade kunnat vänta sig av honom för att stötta mig. På sätt och vis har han varit en extra fadersfigur för mig.
Adam citerar Gandhi, säger att man bör sträva efter att vara den förändring man själv vill se i världen. Han inspirerades av de vuxna som stod på hans sida under uppväxten, vill på samma gång kämpa för att göra livet lättare för människor som lever under liknande omständigheter som han själv. Under vårt samtal påminner mig Adams erfarenheter om hur det politiska engagemanget väckts hos flera andra jag träffat.
Å ena sidan har man under sina formativa år varit med om upplevelser som på ett handgripligt vis blottat samhälleliga missförhållanden, dessa har satt sin prägel på det egna livet. Å andra sidan har man inte lämnats vind för våg. Man har mött människor som har engagerat sig i ens öde. Man har blivit sedd och inympats känslan att man räknas i världen.
En god grogrund för ett kultiverande av medborgaranda.
– Det känns som att det råder en politisk apati bland folk i min ålder. För vi har haft demokrati så länge att det känns som något konstant, särskilt när man är ung. En statsminister byts ut och sedan kommer en annan. Jag hade länge ingen förståelse för vad de olika partierna stod för. Och de flesta ungdomar ser liksom politiken som frånskild från ens egen värld, det är bara en formalia som ska finnas. Så man måste utbilda ungdomar om politikens betydelse.
Arbetarväljarna – och sådana finns det gott om i Norrbotten – förstår inte längre vad deras gamla parti vill eller vilka väljargrupper partiet företräder
I brist på den förståelsen, menar Adam, är det rimligt att ungdomar enbart prioriterar politiska alternativ som ger dem själva ekonomiska fördelar. Epa-kulturen är stark också i Norrbotten. Retoriskt ställer han frågan varför unga killar skulle prioritera miljön när allt de vill är att köra runt med sina bilar eller a-traktorer så långt och så länge som möjligt. Politiken är ju ändå något för dem främmande.
Några timmar tidigare har jag träffat Asbjörn Thunborg, nybliven ordförande för Norrbottens nystartade MUF-förening, på en thairestaurang ett stenkast från den högstadieskola där han undervisar i samhällskunskap. För några år sedan vikarierade han i Adams klass. De talar båda varmt om varandra, den forna eleven säger att han imponerades av Asbjörn när han under en religionstimme pedagogiskt skisserade den religionshistoriska utvecklingen från Abraham till Atatürk.
Asbjörn beskriver sig själv som en historienörd. Han favoritepok är antiken.
– Jag föredrar grekerna framför romarna. Jag tycker att romarna var lite too much.
Han håller inte med Adam om att det råder politisk apati bland ungdomarna här i Gällivare, tvärtom har den pågående stadsomvandlingen – en följd av Malmbergets avveckling – på sistone stimulerat till engagemang på alla håll och kanter, men också till vad han beskriver som en känsla av kollektiv sorg över ett förlorat förflutet. Moderaterna har slagit mynt av det nymornade engagemanget. Framgångsreceptet, menar Asbjörn, står dels att finna i en besvikelse bland väljare över att Socialdemokraterna har svikit sina grundprinciper. Arbetarväljarna – och sådana finns det gott om i Norrbotten – förstår inte längre vad deras gamla parti vill eller vilka väljargrupper partiet företräder.
Än viktigare, säger Asbjörn, är att hans parti här i Norrbotten skiljer sig mycket från Moderaterna på riksplanet. Även om han beskriver sig själv som konservativ och berättar att han efter sin pappas död – Asbjörn gick då på gymnasiet – började ifrågasätta varför allting hela tiden ska förändras, varför förändring i sig självt är något eftersträvansvärt, så dras Moderaterna här inte med ideologiska skygglappar.
– I Jokkmokk, där jag också är fritidspolitiker, finns sammanlagt tre äldreboenden. Då blir frågan om privatiseringar och valfrihet onödig. Men det kan ju vara svårt för vissa på riksplanet att förstå varför vi inte driver de där frågorna.
Det som funkar funkar, det är Asbjörns mantra. Och såsom pragmatiker har Moderaterna här testat approachen att aktivt söka svar bland invånarna själva på hur deras problem i vardagslivet ska lösas. Om busstrafiken ska förbättras, då måste busschaufförerna själva involveras i processen. Om äldrevården ska utvecklas måste omsorgspersonalen få komma till tals.
– Sedan kan det så klart finnas ideologiska konfliktpunkter också som det här med om kommunen ska driva ett eget fik. Det måste man ta ställning till. Men huvudsaken är att de som aktivt berörs av frågorna själva får vara med och formulera svaren. Däri ligger våra framgångar.
Jag är imponerad av både Adam och Asbjörn. De slår mig som två intelligenta och sympatiska personer. Och jag tror att de snuddar vid något viktigt apropå framväxten – eller bristen på framväxt – av politiskt engagemang. Om människor inte känner att de blir lyssnade till på det lokala planet, om de inte upplever sig få gehör för sina åsikter i sin egen omedelbara kontext, varför skulle de då tro att deras engagemang spelar någon roll i rikspolitiken? Eller för all del i den internationella politiken?
Vi lever i en tid där kopplingarna är svaga mellan vanliga människor och de människor och krafter som styr över deras liv. Konkurrerande eliter kämpar om makten, enskilda individer lägger sin röst på det alternativ man föredrar vart fjärde år, sedan återgår man till sitt eget vardagslivs sysslor.
Frågar man den inflytelserika demokratiteoretikern Joseph Schumpeter – den elitdemokratiska modellens kanske mest kända förespråkare – är detta något positivt. Enligt hans syn var politiskt deltagande inget positivt i sig självt, och han beskrev medborgares vilja som ”ett obestämt knippe vaga impulser som rör sig oorganiserat bland slagord och felaktiga föreställningar”. Därmed gör de bäst i att låta de professionella politikerna sköta sig själva.
Men konsekvensen av en sådan modell är att väljarkåren i allt lägre grad ser sig som just medborgare, som alla har ett gemensamt ansvar för utformandet av samhället. Vill man i stället väcka liv i människors politiska glöd, gör man klokt i att visa dem att deras erfarenheter och idéer faktiskt räknas.
Som den mer deltagarorienterade statsvetaren Colin Croach skriver: ”Demokratin frodas när den stora massan av vanligt folk har möjlighet, och utnyttjar denna sin möjlighet, att genom diskussioner och oberoende organisationer aktivt delta i utformningen av det offentliga livets dagordning.”
– Jag är inte reaktionär, jag tycker att saker och ting kan och i vissa fall måste förändras. Men som politiker anser jag att alla måste känna sig inkluderade i de förändringar som sker, säger Asbjörn.
– Det gäller att visa ungdomar att politik är något som vi alla måste bry oss om. Fler människor måste bry sig. För om folk bryr sig så betyder det att det finns liv. Att det finns en gnista, och den gnistan kan man sedan livnära sig på, säger Adam.
