Smirnoff måste döda Stieg Larssons hjältar
Nu går Millennium-serien på rejäl tomgång
Publicerad 2024-09-25 04.00
”Alla namn gör honom trött. Douglas Ferm. Lämnaren slash Henke. Mikael Blomkvist. Plague. Han skulle behöva en whiteboard och post-it-lappar som vilken simpel deckarförfattare som helst”.
Ja, halvvägs in i Karin Smirnoffs nya Millennium-avsnitt ”Lokattens klor” är den massmördare som kallas ”Städaren” lika förvirrad som läsaren, och kanske även som Smirnoff själv eftersom hon låter honom tänka det. Det beror förmodligen på att boken utspelas i två litterära universa samtidigt. Å ena sidan måste Stieg Larssons gamla hjältar och skurkar vara med, om inte annat av kommersiella skäl, Lisbeth Salander blev ju en ikon som lyste starkare än böckerna, och texten kryllar av referenser bakåt, med eldflickor och kvinnohatande män. Å andra sidan måste en smirnoffsk generation ta plats. Det är klart att det blir trångt i den lilla byn Gasskas som vi nu återvänder till.
Det gällde redan föregångaren ”Havsörnens skrik”, men blir ännu tydligare här. Förnyelsen i att förflytta Salander och company till nyindustrialismens Norrland och svepa in dem i det egna ödesmättade, ibland poetiskt sagodoftande språket, går nu på sådan tomgång att jag ibland inte vet om det är den förra eller den nya boken jag läser. Då var det en vindkraftspark som låg i potten, nu är det en gruva, men det kunde lika gärna ha varit tvärtom, när superskurkar och superhjältar åter drabbar samman i en repris från 2022.
Fusionen mellan världarna löser Smirnoff genom släktskap och i viss mån kärleksförhållanden. Familjebandens betydelse skymtade ju redan på salig Zalachenkos tid, men nu pusslas nästan alla ihop med varandra genom blod eller hjärta – be mig inte reda ut exakt hur – och det förvandlar berättelsen till en släktfejdshistoria med doft av gammeltid. Alla är förödda av sina uppväxter, den ena värre än den andra. Det är väl egentligen bara den allt blekare Blomkvist som gått oskadd ur sin barndom.
Här fars mest runt till både bror och mor
Den hydralika fascismen, drömmarna om världsherravälde, liksom de kommersiella drivkrafterna bakom kriminaliteten hamnar helt i skymundan, även om en oerhört obehaglig skallmätningsscen bränner sig fast. Här fars mest runt till både bror och mor, ibland med vapen i hand. Det är i familjen ondskan föds, men det finns grader också i detta helvete. Alla är inte lika förödda. En korrupt kommunpolitiker eller misogyn polischef är ju inte i närheten av en yrkesmördare, som i sin tur inte kan mäta sig med seriens egen Dr Doom.
Det lämnas också ett visst utrymme för vägval och nyanser, det kan finnas en väg tillbaka. Så kalkerar Smirnoff till exempel från ”Game of thrones” en udda pakt, när hon låter sin egen bestialiska ”The Hound” söka frälsning genom att slå följe med Salanders brorsdotter och arvtagerska Svala, här förvandlad till Arya Stark komplett med dödslista och omnämnd som ”en flicka”.
Möjligen håller sig även Smirnoff med en dödslista bland post-it-lapparna. Ett par gamla figurer får gå hädan. I nästa bok måste det blir fler. Larssons universum måste dö om Smirnoffs ska kunna leva.