Norén pendlar mellan sympati och sadism
Utforskar medkänslans gränser i roman om verkligt mord
Publicerad 2024-09-07
I mitten av december 2004 mördas en 23-årig kvinna i sitt hem i delstaten Missouri, USA.
Bobbie Jo Stinnett, som är gravid i åttonde månaden, stryps till döds, förövaren skär sedan ut hennes barn ur magen och kidnappar det.
I sin dagbok den 12 november 2020 skriver dramatikern och poeten Lars Norén: ”Jag tänker alltmer på en berättelse, så ohygglig att jag inte vet om den går att skriva.”
När Norén gick bort i början av 2021 låg ett manuskript på hans skrivbord.
Noréns sista prosaverk, ”En liten roman”, är en verklighetsbaserad historia om Lisa Montgomerys tragiska livsöde.
Sexuellt utnyttjad av sin far, tvingad i prostitution av sin mor och avrättad efter att ha dömts till döden för mordet på Bobbie Jo Stinnett.
Lars Norén tvingar läsaren att utforska gränserna för medkänsla, förståelse och förlåtelse.
Berättarperspektivet skiftar mellan Lisa Montgomery själv, tolkad och förmedlad av Norén, och en allvetande berättare som står vid mördarens sida, observerar och återger; som tycks kunna förklara och formulera motivet till den fruktansvärda gärningen på ett vis som Montgomery själv inte förmådde.
Romanen ställer upp en sliten frågeställning: Kan en gärningsman även vara ett offer?
Perspektivbytet retar förvisso läsarens empatiska förmåga, men det finns ett givet svar: Det är synd om oss alla – mer eller mindre.
Det är lite futtigt, banalt till och med.
Montgomerys advokater hävdade att hon hade en intellektuell funktionsnedsättning och yrkade på att hon därmed inte kunde avrättas.
Efter prövningar som gick hela vägen upp i Högsta domstolen stod dödsdomen fast.
Lisa Montgomery gavs en dödlig injektion den 13 januari 2021 – 13 dagar innan Lars Norén avlider.
Det var Lars Noréns uttryckliga önskan att ”En liten roman” skulle ges ut efter hans död.
Romanen är ett erkännande av att vi frestas av spänningen i våra egna grymheter.
True crime är större än någonsin, sägs det. Åker man förbi en bilolycka dröjer blicken kvar, kanske åker mobilen upp ur fickan och vi börjar filma.
Romanen är också en balansakt mellan förmedlandet av verkligheten som den är – rå och våldsam – och ett sadistiskt rotande i den oerhörda smärta som människor tillfogar varandra.
Det är synd om oss alla – mer eller mindre.
